”Ingen text lever i ett vakuum”
Författaren och poesiforskaren Niklas Schiöler skriver om litteraturens pågående samtal.
—
Ingen text lever i ett vakuum. Ingen läsare gör det heller. Texter sammanför och sammanförs.
Skulle jag skriva ”Du unga, Du stela, Du sumplåga nord” vore det för en svensk omöjligt att inte höra nationalsången förvrängd. Lustigt eller hädiskt kan diskuteras, likaså ideologiska förändringar, men bortser man från den underliggande texten reduceras förståelsen kraftigt. I exemplet kommunicerar onekligen två texter. Måhända skärps till och med synen på den äldre genom den senare.
Litteraturen inbjuder helt enkelt till omskrivningar och smärre snatterier, vilket kan resultera i allt från vanvördig lek till devot hyllning, från medvetna lån till förnekade övertaganden. Men inte minst till fördjupad läsning som inövning i en egen poetisk röst. Den som tror att betydande originalitet framträder genom att man självförhävande vänder alla ryggen är den förste att manifestera osjälvständighet.
Förhållandet till andra texter kan vara avsett och påvisbart, som i fallet ovan, och man förlorar onekligen en del av ärendet om man inte uppmärksammar länken till Homeros vid läsningen av Vergilius Aeneiden eller James Joyces Ulysses. Sedan kan man dividera om graden av uppskattande hälsning kontra positionering gentemot föregångaren.
Ofta är mellantextliga – intertextuella – förbindelser betydligt mer dolda, men kan uppdagas som övertagen rytm, likartat bildspråk, befryndat tonfall eller som motstånd. Och det är värdefullt, stundom avgörande, att som läsare uppmärksamma den intertextuella injektion som förändrar diktkroppen i fråga.
Den svenska poesin avviker ingalunda. Med Lars Wivallius ”Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna Torra och kalla Wåhr”, fylld av längtan efter sommarens grönska i ett svinkallt Sverige, kan man med fog påstå att grunden för merparten av vår naturdikt har lagts. Efter Wivallius 1600-tal inträdde barockpoesin vars kärvhet inspirerat en modernist som Erik Lindegren, men även Bruno K Öijer. Hans ”Skisser till ett av Dödens tal” väcker till liv den gamla dialogdikten mellan människa och Död, om än filtrerad genom surrealistiskt influerade bilder och romantisk undergroundrytmik. Från 1700-talets Anna Maria Lenngren kan man följa en ironisk linje över förra seklets Elsa Grave och Majken Johansson fram till Sonja Åkesson och Kristina Lugn. Att samtida poeter fångas av gamla texter märks när Katarina Frostenson utgår från medeltida ballader för att gestalta aktuella företeelser.
En förbindelse med andra förtecken är den från Pär Lagerkvists ”Ångest, ångest är min arvedel” till såväl Erik Axel Karlfeldts ”Längtan heter min arvedel” som Verner von Heidenstams ”Sverige”. Lagerkvists intertextuella markör är här mer av ett avståndstagande från förlegade ideal.
Den betydande litteraturen består av egenartade författare och texter. Men de befinner sig tillsammans, de samtalar, oavsett om man främst ser dem på en tidslinje med föregångare och efterföljare eller i ett rum där rösterna far förbi, kolliderar eller flyter samman och tonar fram i fascinerande särart. Så korsbefruktas dikten hela tiden, medan isolerade plantor dör.
När Tomas Tranströmer översatte en dikt av sin egen översättare Robert Bly liknade tolkningen en av Tranströmers egna dikter, en som Bly dessförinnan hade översatt… Det blev en rundgång som i all tydlighet visar på dikters framväxt ur andra texter. I boken Stigar har Tranströmer till egna dikter fört sina översättningar av Bly och ungraren János Pilinszky. I efterordet säger han att det ”spelar ingen roll vem som skrev dem från början.”
Niklas Schiöler
författare och poesiforskare
