”Du kan sno detaljer från andras liv!”
Författaren Therése Söderlind ger några förslag på hur man kan leta sig fram till det som lyfter.
—
Om du saknar idéer – Du behöver inte ha en färdig historia för att börja skriva. Du behöver inget synopsis. Det räcker med ett frö. Du kan låta ett föremål få en särskild betydelse i berättelsen (trasig gympadoja, kortlek), spinna vidare på något du hört på bussen (bråk, hot, vänliga ord) eller inspireras av musik som får dig att känna på ett speciellt sätt.
Om du inte kommer igång – Du kanske har helt fria tyglar att skriva om vad du vill – ändå går det inte. Det kan faktiskt vara det som är problemet. Det kan du avhjälpa med att bestämma dig för något tvingande, som att du ska plocka fram en random bok, blunda, bläddra fram en sida och sätta fingret på en mening – och se till att den är med i berättelsen. Eller att nästa grej du hör någon säga ska vara den första meningen i din berättelse.
Om du inte vet i vilken ände du ska börja – Du måste inte berätta kronologiskt. Tänk filmiskt – ibland börjar en film med slutscenen eller med något som hände långt senare eller hundra år tidigare och som på något sätt har betydelse för din berättelse. Med lite tur lyfter du fram något som får läsaren att fastna i din berättelse redan i första stycket!
Provskriv! – Du måste inte bestämma i förväg om du ska skriva i jag-form eller tredje person eller om det ska vara presens eller dåtid. Provskriv några stycken och känn efter. Börja om ifall det inte känns rätt. Det är vanligast att ungdomar skriver i jag-form (första person) och presens, kanske för att det känns ”närmare”, men kom ihåg begränsningarna – I första person har du svårare att berätta sånt som händer när ditt ”jag” inte är med och i presens kan du inte syfta både framåt och bakåt, vilket du kan med preteritum/dåtid, typ: ”Om vi hade vetat vad som skulle hända nästa dag, skulle vi aldrig gått dit”.
Om du kämpar med att skapa karaktärer – Du kan sno detaljer från andras liv! Låna tics, en talang du beundrar eller en fras som någon brukar säga – vad som helst som ger läsaren en bild av din karaktär. Det blir ofta en tydligare karaktär om du talar om hur någon brukar röra sig (kastar oroliga blickar åt höger och vänster) eller vad den brukar göra (har ny färg på naglarna varje dag), än att bara beskriva utseendet. Ibland räcker det med ett par rader dialog för att man ska få en idé om hur någon är. Läs inledningen på några böcker och kolla hur författaren presenterar nya karaktärer.
Viktigast av allt – Var inte rädd för att skjutsa ut din text och få läsare. Det är egentligen inte konstigare att skriva än att göra en teckning och låta andra titta, fast ofta känns det tuffare att lämna ifrån sig något man skrivit. Texten blottar ju alltid något av en själv, även om man inte skriver om det självupplevda. Du ska bara komma ihåg att du inte ÄR din text. Kritik mot texten är inte kritik mot dig. Se på texten som en teckning – något du gjort och sedan lämnat ifrån dig så andra kan fundera kring den och att det nästa gång blir något annat.
Sist men inte minst – Man kan egentligen inte tävla med berättelser. Samtidigt behövs det fler plattformar för alla som skriver. Därför är skrivtävlingar både bra och dåliga. Kom bara ihåg att en tävling inte avgör om du är författare. Det är du själv som bestämmer det. Fortsätt skriva hela livet! Det sista tåget har inte gått förrän allt annat är över …
—
Therése Söderlind (född 1965) växte upp i Höga kusten i Ångermanland. Hon har bott längre perioder utomlands, bland annat i södra Afrika och Vietnam, där hon studerat och arbetat med bistånd. Therése har gått på Författarskolan vid Lunds universitet och bor numera i Uppsala. Hon är författare till romanerna Norrlands svårmod (2010) och Vägen till Bålberget (2013).
