Funderingar kring konsten att börja

Den 22 september gick Kjell Espmark bort vid 92 års ålder. Han var författare, litteraturvetare och mångårig ledamot i Svenska Akademien. Hans liv präglades av ett intensivt och utforskande arbete med litteraturen. Och som vi som hade turen att träffa eller samarbeta med honom märkte: ett genuint gott humör, mitt i det givna allvaret. 

För ett par år sedan tog Kjell Espmark sig tid att ge tips för hur man inleder en text och hur man ska göra för att vara redo om inspirationen infinner sig. Han stannade inte där, utan gav fortsatta, generösa råd för processen hela vägen fram till färdig text. 

___

av Kjell Espmark

Hur börjar man arbetet på en litterär text? Kan jag ge ett konkret tips om hur man kan”få igång de kreativa krafterna”? Det är den fråga man ställer inför en tävling som skavara öppen för hela Sveriges gymnasieelever.

Jag tror man måste ha klart för sig från början att de goda infallen inte är något som kan tvingas fram av vilja eller ambition. De kommer när de själva vill, någonstans ifrån. Romantikerna kring 1800 trodde på inspiration från högre makter. Ännu Hjalmar Gullberg sällar sig till dem med orden: ”Ge order, principal! / Diktera! Jag är färdig.” Surrealisterna å sin sida menade att det var det omedvetna som sände sina ord upp i poetens medvetande. Jag lutar åt det senare men ser inte ingivelserna från de okända djupen som en definitiv text utan som ett material för bearbetning.

Vad det gäller är att ha beredskap när signalerna dyker upp i skallen. Pennan (eller mobilen) måste finnas till hands. Många av mina texter börjar med ett snabbt klotter på baksidan av en biobiljett eller ett ICA-kvitto, ibland i kanten på ett konsertprogram. Inte sällan drabbas man av en ljus idé mitt i natten och inbillar sig att impulsen är så stark att man kan vänta med en anteckning till morgonen. Icke. Så dags har man bara en obestämd känsla av att ha fått ett sällsamt besök under natten. Papper och penna intill sängen är ett måste.

Den aktuella tävlingen går ut på att ”skriva en skönlitterär text utifrån en redan publicerad dikt eller låttext”. Utmärkt. En tidigare text kan vara en viktig utgångspunkt. Den kan sätta igång en associativ kedja, fungera som en katalysator för egna idéer eller utmana till gensagor. Så har det många gånger fungerat för mig. En biografi över en motsägelsefull människa kan locka till en dikt som inte stannar vid ett porträtt utan färgas av skrivarens egen röst och personlighet. Även större kompositioner kan ha sin utgångspunkt i mötet med en tidigare text. Min diktsamling Vintergata börjar med några snabba formuleringar klottrade i kanten på en tidskriftsartikel om den antika skaldinnan Sapfo. Där framgår att det ska bli en svit på 100 korta dikter. Sapfos skimrande fragment gav inspirationen.

Men till beredskapen inför infallen ur det okända hör också den hållning man intar inför de möjliga undren. Den starka poesin förutsätter en förening av inspiration och kritik. Utan ingivelse är den rationella instansen hjälplös, utan självkritik är rösterna ur det inre utan styrsel eller kontur. Det är en fråga om balans. Friedrich Schiller skrev en gång till en yngre poet som drabbats av litterär impotens: man måste låta infallen komma över tröskeln innan man sätter in sin kritiska granskning. Edith Södergran uttrycker det väl i förordet till Septemberlyran: ”jag låter min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser.”

Hur börjar då själva texten ta form i huvudet, innan den ens hunnit fram till ord? Den franske poeten Paul Valéry har berättat att den nya dikten fanns som en rytm, en metrisk rad, innan orden infunnit sig. Jag frågade en gång för längesen Tomas Tranströmer om han upplevt något liknande. Nej, för honom fanns det en oklar, vagt rörlig synbild innan några enskildheter framträtt, ett visuellt fenomen där något ville bli distinkt synligt. Just så har jag upplevt det själv. Vi var några poeter i 50-talet, bland dem också Folke Isaksson, som var starkt visuella. Karl Vennberg, en av tidens ledande poeter och kritiker, kallade oss ”synstränga”. För andra poeter, som Katarina Frostenson, är det inte ögat utan rösten som är det främsta instrumentet. I flera fall kan de ligga närmare Valéry i fråga om den
första ingivelsen.

I mitt fortsatta arbete var det inte bara det visuella utan också en taktil känsla som beledsagade arbetet. Jag drömde i tonåren om att bli skulptör och arbetet med språket har legat nära knådandet av leran. Ta bort ett stycke här, lägg till en lerklatt där och arbeta tills ingenting längre återstår att göra. Tills man nått det enda nödvändiga.

En sak är viktig när man börjar. Man ska inte ha ambitionen att genast nå ett definitivt resultat. En stark text förutsätter flera omarbetningar. Under mitt studium av Tomas Tranströmer författarskap har jag bara funnit tre texter som tillkommit vid en första sittning. De övriga kan följas genom flera versioner fram till den punkt där ingenting längre kunde ändras, tillföras eller strykas. Det är också min egen erfarenhet. Texter med karaktär av ”impromptu” är sällsynta för min del. Det som krävs är arbete, på en gång inspirerat och kritiskt arbete.

Det innebär också att de första utkasten kan vara ganska eländiga. Man kan ana att de är på väg mot något väsentligt men de ter sig så ofullkomliga att man skulle ge upp om man inte av erfarenhet visste att det är den vägen man måste gå, via alltmer mättade utkast. Mitt slutliga råd är därför: Håll ut! Arbeta om – och ha förtroende för att texten kan utvecklas, fas för fas, fram till den punkt där du törs säga: Där satt den!