”Och så var jag glad över att skrivandet fick vara så viktigt”

Intervju med Anna Fock

Jag får intryck att platser har en avgörande betydelse för ditt skrivande. Absolut Noll, romanen du debuterade med, utspelar sig i S:t Petersburg, en stad som luktar, låter och känns i din bok. Cirkus Smuts, som du egentligen skrev först men som utkom efter Absolut Noll, utspelar sig istället i din hemstad Göteborg. Är det så att själva platserna inspirerar dig på ett avgörande sätt, eller hur fungerar det?

Platserna är kanske det viktigaste i mina romaner. Staden brukar kunna bli som en karaktär i sig när jag skriver, och ofta är det längtan efter den plats där boken utspelar sig som driver mig att skriva vidare. Boken blir ett sätt för mig att vara där, och utan en kärlek till platsen blir det svårt för mig att få liv i romanen. Men faktum är att även låttexter har varit viktiga i mycket av det jag skriver – titeln Cirkus Smuts har jag fått från en låttext även om det inte är ordagrant utan mer en sammanfattning av min tolkning av en text.

Vår tävling går ju ut på att bidragen ska vara skrivna utifrån andra dikter eller låttexter. På vilket sätt kan låttexter och musik prägla arbetet när du skriver en roman? Lyssnar du då på lokal musik, d.v.s. musik från eller om platsen?

Ja, så blir det. Musik är alltid bland det viktigaste när jag förälskar mig i en plats och lär mig dess språk, och musiken hjälper mig att känna platsen medan jag skriver. Och eftersom musik alltid har haft en så viktig roll i mitt liv och mina känslor så tycker jag ofta att det hjälper mig att göra karaktärerna levande att lyssna på den musik som kan tänkas ha präglat dem.

Du har ett citat ur Bulgakovs Mästaren och Margarita tatuerat på armen: ”Manuskript brinner inte.” Vad betyder den raden för dig?

Förutom att jag ville ha en tatuering som var en referens till rysk litteratur är det en rad som jag tycker handlar mycket om skrivande, både personligt och kanske om man vill politiskt. I romanen är det djävulen som kommer tillbaka med verket som författaren försökt bränna, för mig själv är det mest en påminnelse om att jag alltid kommer skriva vare sig jag vill eller inte. Jag vet inte hur många gånger jag har raderat manus för att sedan skriva om alltihop igen för att historien fortfarande finns där, vad jag än gör med det fysiska dokumentet.

Slutligen: Vår tävling bygger ju mycket på författarbesök, som ska inspirera eleverna. Har du något minne av ett författarbesök från tiden du gick på gymnasiet?

Det jag minns mest var när Håkan Nesser var i min gymnasieskola. Han var väldigt rolig att lyssna på, och jag tyckte det gav så mycket om just skrivandet och hur han tänker som författare. Nu är det ju ett gäng år sedan, men den gången minns jag att jag verkligen satt klarvaken, vilket jag inte var så ofta under gymnasietiden, och verkligen njöt av att höra författartankar. Och så var jag glad över att skrivandet, det enda jag egentligen var bra på, fick vara så viktigt.

Intervju av Pål Börjesson