Vem tror du att du är?

av Aina Maja Hall

Inspirerad av “In the Comet” av Laleh

___

Efter en lång dag av febrilt arbete, spring och lågmälda samtal har rörelsen börjat stanna av inför natten. Dagsarbetarna har gått hem, korridorerna börjar bli tomma och rörelsesensorerna får vila; lamporna i väntrummet är släckta när städerskan kommer gående, skjutande på sin vagn. Bortsett från det svaga men skärande gnisslet från vagnens hjul är det tyst. Endast då och då hörs en hostning eller avlägsna steg från en annan korridor. Knarret av gummitofflor mot plastmattan. Damm och ludd samlas framför golvmoppen som städerskan för framåt över golvet. Dammhögarna sopas upp på en skyffel och slängs i städvagnens svarta sopsäck. Ett avlägset tjut från sirener bryter tystnaden och städerskan tittar upp. Nedanför fönstret blänker ett tunt islager på asfalten i det gula ljuset från en flimrande gatlykta. Snödrivorna lyser vita i den stjärnklara natten.

Med ett klafsande ljud svabbar städerskan golvet i väntrummet. Långa, svepande rörelser, fram och tillbaka. Vätskan på moppen gör plastgolvet blankt men avdunstar snabbt. En stickande lukt av rengöringsmedel sprider sig i luften. Ljudet från sirenerna blir plötsligt starkare. Från en korridor längre bort, eller kanske från en annan våning, hörs springande steg. Klapprande dunsar och gnissel. En dörr slås upp. Några sjuksköterskor stormar ut med två bårar på hjul. Patienterna skyms av syrgasmasker och slangar. Några ögonblick senare kommer en till bår, och en till. Plötsligt har den trötta tystnaden ersatts av febril aktivitet. Väntrummet fylls av människor. Gråtande vuxna, barn med tom blick.

En vitklädd kvinna kommer gående från andra änden av korridoren med snabba steg. Den halvt uppknäppta rocken fladdrar fram och tillbaka. Vid åsynen av de anhöriga i sofforna pressas hennes läppar samman hårt. Framme vid väntrummet ser hon sig omkring, sökande. Blicken fastnar på städerskan som just ska skjuta städvagnen därifrån. Hon stegar fram och lägger handen på hennes överarm.
“Det har skett en stor trafikolycka ikväll, och personalen behövs hos de skadade. Kan du tänka dig att stanna hos flickan där inne en stund?” frågar hon lågmält och nickar mot ett rum i början av korridoren. “Hennes föräldrar är på väg, men det tar nog ett tag med tanke på trafiksituationen. Jag måste gå.”
Hon lämnar städerskan ensam vid dörren som står på glänt. Städerskan öppnar den försiktigt, och tittar in i ett svagt upplyst rum. En ensam säng står en bit ifrån fönstret. Under det vita täcket skymtar städerskan konturen av en liten kropp. Hon drar igen dörren efter sig med ett klick och smyger närmare. Barnet lyfter huvudet från kudden, ler ett svagt leende. Under ena armen håller hon en mjuk tygelefant. Städerskan hälsar lite tyst och drar fram en stol till sängen, där hon sätter sig.
“Behöver du något?” frågar hon och skannar av rummet med blicken. På ett litet bord ligger en bok, lite choklad och några rithäften, och i andra änden av rummet står en stapel med plastmuggar vid en diskho. På väggen ovanför sängen sitter en bild av solsystemet uppsatt med häftmassa. Flickan skakar tyst på huvudet och blundar. Kramar om elefanten lite hårdare.

Dörren öppnas plötsligt och släpper in korridorens starka ljus och ljudet av hulkande gråt utifrån väntrummet. Flickans huvud rycker till och hon spärrar upp ögonen. En sjuksköterska kommer in och skyndar fram till sängen. Han synar städerskan, låter blicken vandra uppifrån och ner innan han byter fokus till den unga patienten i sängen.
“Ska vi ut nu?” frågar flickan med ett växande leende.
”Nej, vi hinner inte ikväll. Vi ska bara kolla dina värden”, svarar sköterskan entonigt. Med en saklig effektivitet avläser han siffrorna på en skärm bredvid sängen, vänder upp flickans arm där slangar sitter fästa med nålar och tejp, tittar på skärmen igen. “Vi får ta det imorgon.”
Glöden i de stora barnögonen slocknar. Munnen öppnas lite tafatt.
“Men det går inte imorgon.”

Flickan hinner inte säga något mer innan sköterskan vänder sig bort. Han är redan på väg ut. Städerskans blick smalnar när hon ser efter rocken som sveper ut genom dörren; lika plötsligt som han kom är han borta igen. Städerskan vänder sig mot sängen.
“Vart skulle ni gå?” frågar hon och söker ögonkontakt med flickan.
“I natt kan man se en komet på himlen”, berättar flickan med blicken nedslagen mot tygelefanten.
“Den passerar bara jorden vart sjuttiosjätte år. Stefan lovade att ta med mig ut ikväll och titta.”
Hon vrider huvudet mot fönstret och tittar ut mot den stjärnklara himlen. Städerskan ser att hennes ögon blir blanka.
“Kom”, säger hon och lutar sig fram över sängen. Flickan klamrar sig fast om städerskans hals när hon lyfter upp henne, och pressar elefanten mot hennes nacke. Slangarna i armen är fästa i en skramlande vagn som städerskan med viss möda krånglar med sig bort till fönstret, med barnet på höften. De öppnar fönstret. Kall, krispig nattluft strömmar in och flickan tar ett djupt andetag. Sedan väntar de. Flickans blick slutar inte söka fram och tillbaka över himlavalvet; städerskan ger inte efter för den växande smärtan i armarna när den lilla kroppen börjar kännas allt tyngre att bära.

Plötsligt drar barnet efter andan. Blicken är fäst långt borta vid horisonten. Ovanför trädtopparna kan städerskan ana en vit ljusprick, med en antydan till ett suddigt, ljust streck efter sig. Hon hade förväntat sig något i stil med ett stjärnfall, men himlakroppen vid horisonten ser ut att stå helt stilla.
“Titta!” utbrister flickan med ett gurglande skratt. Städerskan nickar och möter barnets vilda blick.
Hennes ögon tindrar.

Återigen slås dörren upp bakom dem. Städerskan vänder sig om och möts av en man och en kvinna som kommer stormande in i rummet, rosiga i ansiktet. Flickan på hennes höft utbrister med samma gurglande skratt:
“Pappa, mamma! Såg ni himlen?”
“Var är Stefan?” svarar mannen medan kvinnan snabbt stegar fram till fönstret och lyfter upp barnet ur städerskans famn, utan att möta hennes blick.
“Det är ju iskallt här inne!” konstaterar hon med en fnysning och rör sig tillbaka mot sängen. Vagnenmed slangarna skramlar.

Städerskan rör sig långsamt bort mot dörren medan hon betraktar hur kvinnan stoppar om barnet under täcket igen. Tyst lämnar hon rummet och stegar ut i korridorens vita ljus. Väntrummet är fortfarande fullt; gråten har tystnat men i sofforna och fåtöljerna sitter sammanbitna anhöriga, bleka och trötta. Golvet är blött av grusigt slask.

___

Juryns motivering: ”Vem tror du att du är? är en välformulerad novell med fin språkkänsla. Den har en snillrik dramaturgisk uppbyggnad och ett intressant narrativ med ett oväntat klassperspektiv. Det finns en tydlig lyriskton och en stark detaljrikedom som väcker läslust.”