Vad kan en döing ha att tänka på?
av Fanny Skarin
Inspirerad av “Rivers and Roads” av The Head and the Heart
___
Jag tyckte inte om min begravning.
Ester satt på första raden. Hur vågade hon. Hon envisades jämt med att ta fjärrkontrollen ifrån mig när jag tittade på National Geographic och skulle minsann byta till en av de nya såporna hon upptäckt den veckan.
När Noor var där sa hon alltid till – “men Ester, du tror du har monopol på TV:n, ibland man måste vara lite givmild som i min kultur” – och rullade iväg henne till sitt rum i solidaritet med mig. Men Noor satt på fjärde raden.
På fjärde raden satt också Fredrik och Lina och där kunde de gott sitta. Fredrik respekterade aldrig när jag var mätt utan fortsatte skeda in redan idisslad kallops. Lina var den som fick satt ett lås på min terassdörr efter att de hittat mig i smultronrabatten en morgon. Jag förklarade för läkaren att hon hade varit i ett sådant där videosamtal med sin tös trots att hon egentligen skulle se till oss efter rasten men det ville hon inte kännas vid. Istället bedömde man att det var jag som inte var i stånd att hantera frihet. Det är klart att det inte tog lång tid innan en själv var näst att trilla av pinn.
Men först skulle Bosse gå och halka på badrumströskeln. Det var onödigt, kunde till och med jag tycka. Han brukade lösa klart och sedan slänga alla mina ofärdiga korsord för han visste att det gjorde mig illa till mods att se dem och inte minnas att jag överhuvudtaget börjat.
Samma var det med mina virkade filtar. Personalen hade alltid hittat mormorsrutor lite här och var, men när de började dyka upp i diskmaskinen och under toalettsitsen fick jag inget nytt garn mer.
Ragnhild satt däremot och stickade på bänkrad två. Lagom vågat att håna en döing, henne skulle man kanske ta och hemsöka litegrann, gömma en sticka i veckan eller så.
Nu sjöng de, och nej, inte var det väl, jo minsann, “tidevarv komma, tidevarv försvinna” – psalm 297. De tog verkligen ingen hänsyn till den dödes egna önskemål. Jag slutade rätt tidigt att tycka att det var lustigt att de inkluderade det formuläret bland inflyttningspappren, men jag vet en del som vägrade fylla i det, för inte skulle de hinna lämna innan nästa kvartals uppdatering, och fick stå ut med vad släkten fattade för beslut. Naiva jag som trodde att mina åsikter skulle hyllas om jag gjorde som de bad om.
Jag gjorde inte alltid som de bad om. Är det meningen att man ska ångra det nu, allt det där man gjorde fast man inte borde eller inte gjorde fast man borde?
Äsch. Ett år från nu kommer vi alla ändå vara borta. Vi hade pratat om det, hur saker förändras. Hur sköterskorna inte förväntade sig att någon skulle hinna fira två födelsedagar där så de lade alltid en extra hundralapp på tårtan. Tji fick de när jag för tredje gången fick besök av Albin och hans tvillingpojkar och Elin och hennes väninna, eller jo visst, flickvän hette det tydligen nuförtiden – annat var det på min tid med Beata, innan Kenneth. Ja, men dyr i drift kunde man väl få vara i sina sista år. Såklart det skulle påkostas när hela tjocka släkten från norr kunde flyga in och säga hej till en gammal tant.
I församlingshemmet stod dock en såsig smörgåstårta som indikerade annat. Eller kanske indikerade den just det, att man inget betyder när boken är slut utan bara de avslutande kapitlen. Kunde jag bläddra tillbaka? Ville jag bläddra tillbaka? Kanske var jag nöjd så. Med Ester på första raden och Noor på fjärde och med Ragnhild att spela spratt gentemot och med psalm 297 ekandes i kyrksalen. Men framför allt med en såsig smörgåstårta att berätta historien om mig.
___
Juryns motivering: ”En uppsluppen text om en begravning. ’Döingen’ själv berättar trovärdigt om begravningsgästerna och om sina sista år på hemmet. De välskrivna ’avslutande kapitlen’ formuleras med bitterhet och humor. En spännande berättelse som spänstigt grenslar dödens gräns.”
___
”JAG VILLE PÅ NÅGOT VIS BEARBETA SORGEN EFTER MIN FARFAR”
Hur känns det och vad betyder det här priset för dig?
Det känns… starkt. Som barn skrev jag så mycket; jag skrev i mina överfyllda anteckningsböcker och på de stationära datorerna i skolbiblioteket och i årets första snö på fönsterblecket. Men allt eftersom jag växte upp fann jag att jag mer och mer sällan skrev bara för mig. Och ju fler år som passerade, desto högre blev tröskeln. Till slut var jag rentav livrädd för att jag inte längre kunde skriva, att den identitet som hela tiden kännetecknat mig hade suddats ut. Det var alltså långt ifrån en självklarhet att jag skulle sätta mig ned i sista stund och skriva den här texten. Så när jag fick veta att jag hade vunnit kände jag mig sådär barnsligt lycklig. För jag kan minsann fortfarande skriva.
Hur fick du idén till texten?
Jag kikade igenom min digitala mapp med skrividéer och snubblade över en anteckning jag hade gjort klockan 02:24 några månader tidigare. Jag hade vaknat mitt i natten, kastat mig över min telefon, kladdat ner en mening och somnat om. Denna mening var ”Jag tyckte inte om min begravning”, vilket ni känner igen som inledningen till min text. Resten utvecklades därifrån; jag ville på något vis bearbeta sorgen efter min farfar, som i höstas somnade in på sitt äldreboende i sviterna av demens, genom att utforska det sinnestillstånd han befann sig i. Samma dag som vi skulle begrava honom hade jag dessutom fått veta att en klasskamrat från min förra skola oväntat gått bort kvällen dessförinnan, så jag ville också ägna henne något. Därför valde jag att inspireras av låten ”Rivers and Roads” – känd på vår internationella internatskola för hur den fångar det vemod som kommer med att vid utbildningens slut behöva lämna alla som blivit familj och åter skingras över världen, utan att veta säkert om vi någonsin kommer att ses igen. Så just den här texten är sprungen ur ett behov av att både sörja, le och hylla.
Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Jag brukade alltid tveka inför att erkänna att jag inspireras av andras ord. Av välformulerade reportage, av dialoger jag råkat höra på bussen och av slentrianmässigt ekande svordomar när mjölkglas tappats i matsalen. Folk kunde säga att jag bara kommer skriva något som redan berättats. Och naturligtvis har orden tänkts, sagts och skrivits förr. Men inte av mig. Så ja, jag inspireras av och skriver i andras ord. Kanske skriver jag till och med i dina?
Vad gör du mer än att skriva?
Två av mina absolut största passioner är medicin och lingvistik, och jag tillbringar en stor del av min lediga tid med att självstudera dessa ämnen i väntan på att äntligen få läsa dem ”på riktigt” på universitetet. Jag är också ideellt engagerad i frågor kring mänskliga rättigheter, klimaträttvisa och funktionsrätt. Dessutom samlar jag gärna ihop vänner – såväl i verkligheten som online – och virkar, stickar, syr eller pysslar tillsammans!
