Trädtillvaro
av Cecilia Ternhag
inspirerad av Majas alfabetssånger, ”A, Ask”.
___
En kväll i maj planterade de ett körsbärsträd i trädgårdshörnet mitt emot mitt. Det var spätt som en tandpetare, inte mycket mer än två grenar och en ryggrad. När vinden drog in över gräsmattan böjde det sig i en stram båge, löven skakandes i takt med den plastetikett som fortfarande prydde stammen. De hade inte plockat bort den än. Jag tyckte nästan synd om det. Det var så litet.
Kanske hade jag tagit kontakt om det inte varit för den avund som brann i min sav.
”Hur?”, frågade jag mina löv. ”Hur kan det komma sig att körsbärets mjuka grenar lyfts så lätt mot himlen när jag bär åren i min knotiga bark?”
Vinden piskade mina grenar mot husväggen.
”Att vara vid liv är att vara ett timglas”, susade löven efter en tankfull paus. ”Sand strilar ur öronen. För några gör den fickorna tunga. Den skaver i skorna och i bakhuvudet, fyller upp hörselgångarna. För andra rinner sanden av axlarna som olja. Längs med armarna, mellan fingrarna. Varje korn på marken är en bit av det förflutna lämnad i dåtiden. Knastrig musik mot trumhinnan.”
Jag nöjde mig med detta. Mina löv brukade veta hur det stod till. De var kortlivade, men de fick mig att känna mig lite som ett barn vars enda kunskap om världen kom från ett äldre syskon.
Jag kunde dock inte släppa tanken på körsbärsträdet. Dess ankomst plågade mig med nya funderingar. Tankar på tid och ålderdom, på början och slut. Tankar på min egen tid som skott. Jag mindes knappt de dagar då mina rötter ännu inte varit hårt förankrade i lerjorden. Jag visste, i teorin, att jag en gång kunnat konversera med gräset på marken. Då när jag bar mina grubbel på ytan, innan de dolts av de djupa räfflorna i min skrovliga bark. Jag mindes solen mot den nedre delen av min stam. En del som sedan länge legat i skugga. Det var inte det att jag ogillade mitt stadigt rotade tillstånd. Jag kunde bara inte minnas att jag medvetet valt den form jag stelnat i.
Jag frågade trädgårdshäcken intill mig om den mindes solen mot min stam. Dess barr rasslade sorgset till svar. Detta var något vi verkade ha gemensamt – det desperata behovet av att livet skulle vara något mer än vad det var i stunden.
Det var aldrig någon som berättade det för mig. Att historia bara var ett gäng alldagliga ögonblick tillskrivna vikt av tidens gång.
Och gick, det gjorde tiden. Långsamt började jag fundera på annat. Nya kullar blad höll mig upptagen om vårarna, nya avsked upptog mina tankar om hösten. Det var inte förrän en kväll i maj, långt senare, som jag verkligen tog en titt på körsbärsträdet igen. Till min förvåning var det nu nästan lika högt som jag varit i min ungdom. När det först anslutit sig till vår trädgård hade det stått lutat mot en vägg. Väggen tillhörde ett litet skjul i sten. Körsbäret var nu på god väg att sluka detta skjul helt. Dess kraftiga grenar omslöt två av fyra väggar, innefattade den lilla byggnaden i en spretig kram. Min förvåning överskuggades snabbt av insikten om att jag inte känt den bekanta avunden koka i ådrorna på mycket länge.
Vacklande, osäkert, sträckte jag en darrande gren mot min trädgranne. Med en knotig knoge skrapade jag lätt mot de grenar som stack ut längst, de som var närmast mig. Jag fick ett milt rasslande till svar.
”Det var så dags nu?” prasslade körsbärsträdet, retfullt men inte ovänligt. Mina löv susade av undertryckt skratt. Körsbärsträdets blommor fnittrade nöjt till svar. En efter en plockades de av vinden och signade till marken som snö. Mjukt suckande lade de sig till ro i ett spetsmönster mellan oss.
Även en ask åldras med tiden. Vad ska jag göra med de hundra år jag fått om inte växa?
___
Juryns motivering: ”Med sinnlig prosa, som ett med naturen, vävs texten kring ’A, Ask’ ur Majas alfabetssånger. Författaren levandegör askens inre och yttre liv – och vidgar läsarens blick på floran.”
