Stjärnklart

av Julia Kaplan

Inspirerad av ”Stjärnorna” av Edith Södergran

___

Hon bad honom om ursäkt för att sängens överslaf saknade botten.
”Det går inte att ha en madrass där. Den skulle glida ner.”
”Det är okej”, sa Eli. ”Jag sover därnere.”
Våningssängen var i stål, och placerad i köket. Hon – Gillian – la huvudet i händerna.
”Jag hade verkligen hoppats att allt skulle vara i ordning. Jag har aldrig haft en son förut.”
Eli protesterade inte, men det gjorde ont att höra henne använda det ordet. Han var son till sina föräldrar, inte till henne. De levde. De hade bara tröttnat på honom.
”Jag har två inneboende”, sa hon. Hon räknade upp var de sov någonstans. En på vinden, en i soffan.
Tapeten var olivgrön. En fluga låg i fönsterkarmen. En akvarellmålning var inramad på väggen.
Hon skulle få reda på det förr eller senare. Det var lika bra att få de gjort.
”Jag bråkar i skolan ibland. Slåss. Kastar saker.”
Beigea plattor täckte golvet. Hon klappade honom på huvudet.
”Det är okej. Mobbar du andra?”
Han ruskade på huvudet. Underslafens madrass var fuktskadad. På kylskåpet hängde en lapp: köp nytt porslin.
”Var sover du?” sa han.
Frågan verkade störa henne. Hon hällde upp kaffe i en mugg.
”Jag har en madrass i hallen. På somrarna sover jag i hammocken på verandan. Jag har utsikt över trädgården då. Leriga åkrar.” Hon skrattade. ”Det är fint.” Hon blev allvarlig. ”Men gå inte ut dit, Eli. Okej?”
”På verandan?”
”I trädgården. Åtminstone inte med bara fötter.”
Gillian räckte honom en tandborste, en tandkrämstub och en filt.
”Jag har ingen pyjamas i din storlek. Tog du med en egen?”
Han skakade på huvudet.
”Jag kan leta fram en”, sa hon. ”Du behöver inte gå och lägga dig i natt. Det är fest. Gillar du musik?”
”Vilken sort?”
Hon satte i gång med disken.
”Vad som helst. Du kan sköta musiken ikväll.”
Vattnet stänkte mot tapeten, när kranen träffade tallrikarna.
Han kände för att gråta, men bet ihop.
”Jag vet inte vad som är bra.”
Hon räckte honom en handduk att torka disken med.
”Ingen vet.”

Hon glömde bort honom när de inneboende och deras vänner dök upp med vinlådor. De låtsades inte om honom, så han gick och la sig. Han låg och lyssnade till fläkten i taket, medan de vuxnas skuggor löpte över köksskåpen.
Han tryckte händerna mot öronen för att stänga ute de berusade rösterna. En kvinna han inte kände steg in i köket, mikrade en fryspizza och återvände till vardagsrummet, utan att märka honom. En man knackade på en av våningssängens stolpar.
”Hej, ursäkta, vet du var toaletten är?”
Eli nickade vagt, och killen försvann vidare. Ljudet av en toalett som spolades hördes genom väggen.
Eli skulle börja skolan imorgon, i en ny klass. Han skulle sitta längst bak, och försöka lyssna utan att förstå. Han skulle bli utkörd ur klassrummet inför den nya klassens blickar.
Han somnade, och när han vaknade var det tyst. Festen var över, men det var fortfarande natt. Eli öppnade verandadörren till en springa och kikade ut. Gillian stod i pyjamas på trappan och krossade tallrikar mot gräsmattan. En vind rev genom hennes hår och pilträdens grenar, bara för att landa i vindspelen. Den grönblå natthimlen gled trögflytande framåt.
”Jag hatar dig”, sa Gillian till sig själv. Högre. ”Jag hatar dig.”
Hon sjönk ner på knä på verandagolvet, och skakade i en gråt utan tårar. Kvidandet gick över till flåsande. Hon kippade efter luft, och andetagen skar i halsen.
Eli steg fram.
”Är du okej?”
Hon märkte honom inte. Han gick närmare.
”Gillian? Vad har hänt?”
Han trodde inte att det skulle hjälpa att röra henne. Hon upprepade samma ord, om och om igen.
”Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig.”
Han drog av sig strumporna så att han stod barfota på verandan. Därefter klev han ner för trappan och gick ut i gräset. Skärvor skar in i hans fotsulor. Vissa skärvor var nya, andra halvt nersjunkna i jorden. Vissa var av porslin, andra av genomskinligt eller grönt glas. Smärtan fick ögonen att tåras. Det kalla gräset strök längs hans anklar.
När han var mitt ute på gräsmattan stannade han.
”Ser du mig?” skrek han.
Gillian svarade inte, men hon slutade skaka. Elis skrik väckte schäfern i grannens hundgård, och den skällde till.
Hon lyfte på huvudet.
”Jag sa åt dig.” Hennes blick var mörk. ”Jag sa åt dig att inte gå ut på gräsmattan. Är du barfota?”
Han nickade.
Gillian torkade sig i ögonen. Hundens skall fick skatorna att lyfta från garagetaket.
”Vem hatar du?” sa Eli.
Hon reste sig långsamt upp, och drog en hand genom håret.
”Mina föräldrar”, sa hon. ”Min far.”
Hunden slog nosen mot stängslet så att det skakade.
”Jag hatar också mina föräldrar”, sa Eli. Han hade aldrig sagt det högt förut.
”Jag tror ingen av oss kan somna om”, sa Gillian. ”Låt oss ta bilen. Jag vet var någonstans man ser som mest stjärnor.”
Han skulle vara tvungen att gå tillbaka till verandan, och på vägen skulle hans fötter genomborras av mer glas.
Han var rädd. Så fruktansvärt rädd. Gillians ansikte var skuggat under verandataket.
”Hämta mig”, grät han. ”Bär mig tillbaka.”
Vindspelen klirrade. Eldflugor lyste upp gräset, och fick skärvorna att blänka. Gillian tvekade ett ögonblick, men skakade sedan på huvudet.
”Du får gå själv.”

___

Juryns motivering: ”Med ett skickligt språk och en genomtänkt dramaturgi lyckas ”Stjärnklart” väva samman två vitt skilda livsöden där sorg, utanförskap och brist på tillit är den gemensamma nämnaren. På ett ytterst trovärdigt och levande vis använder författaren bilder ur Södergrans ”Stjärnorna” för att spegla karaktärernas dynamik och hur deras relationen utvecklas, ända fram till att de i varandra finner någon slags trygghet, när omvärlden inte kan förse dem med den. Denna novell känns redo för att gå till tryck, och vi ser fram emot att läsa mer från författaren inom en snar framtid.”