Slutet på något nytt

av Mona Al Moulla

Inspirerad av “Gick omkring i ditt kvarter tills det blev för kallt.
Tänkte ut en dialog mellan oss och allt.
Lampan släcktes i din hall och jag gick hem igen för.
Har inte glömt vad du, har inte glömt vad du gjort.”
Ur “Satan i gatan” av Veronica Maggio

Jag står utanför hans lägenhetshus, nattetid, och fryser. Mina händer skakar som aldrig förr, men jag låter bli att gå in i trapphuset, som jag inte tror är tillräckligt varmt för att värma mig den korta tid jag är här. Men utomhus är jag rädd för risken att dina ögon möter mina oförberett. Bakom buskar och träd försöker jag dölja min närvaro, ändå har jag kommit hit med en förhoppning om att återförenas. Kanske är det bara önsketänkande, och kanske är det inte ömsesidigt.

Din planerade avfärd kändes för mig som din planerade död. Jag minns alla nätter, med mamma vid sängkanten som försökte trösta mig, trots att hon egentligen var mer ledsen av att se mig sorgsen. I efterhand beskyller jag inte henne, för hur ska en mamma sympatisera med en dotters sorger? Jag var så arg på henne för att hon inte grät med mig. Men vem är vi att definiera något som endast vårt inre kan beröras av?

Ser din silhuett, vill fråga vem du är. Jag undrar om du är samma person, eller om du har glömt vad du gjort. Denna stund känns så nödvändig för mig, men är det inte din roll att göra det här? Är det inte skam att jag, som är den yngre utav oss, måste ta första steget? Min jackficka gömmer en liten lapp för vårt möte som jag planerat i veckor, tänkt igenom en dialog för. I hemlighet har jag skrivit stödord; tyst för mig själv repeterar jag orden jag snart ska säga dig. Den bitande kylan tvingar mig att släppa taget om lappen som smälter in i den lika vita snön, och jag får nu förlita mig på orden mitt hjärta vill minnas.

Bland mina käraste minnen hittar jag våra sommarkvällar vid sjön. De som inte tog slut ens när solen gått ner. Ingen av oss insåg hur betydelsefulla de stunderna skulle vara idag. Jag minns också hur vi lekte när jag var liten, och hur trygg jag kände mig hos dig. Och hur lycklig du blev av att hålla mig.

Jag vet att du inte varit min pappa på länge, men jag tänkte att du kunde bli det igen. Hade det varit för mycket begärt? Lampan i din hall släcks, och jag väntar till jag ångrat mig. I kylan står kvar en flicka utan mod. Alla sorger väcks på nytt, och nu vet jag att jag glömmer aldrig bort vad du gjort.

Juryns motivering: ”Genom en tydlig komposition uppehåller sig texten i ett utdraget ögonblick, som skildrar en dotters önskan om och tvekan inför att återförenas med sin far. Språket växer genom texten och när det lyckas som bäst skapar formuleringarna en nära gestaltning av dotterns förhoppning och sorg.”

Dela: