Pang pang, jag dog
av Embla Bennermalm
Inspirerad av “Pang Pang” av Veronica Maggio
___
Till dig.
Det var så längesen nu. Det känns fortfarande så konstigt att jag inte längre vet vad du gör, hur du mår, vem du är med.
Det sista var en lögn, jag vet precis vem du är med. Sist jag såg er kändes det som att jag dog. Igen. Precis som första gången, och gången efter det. Och alla andra gånger däremellan. Jag vet inte hur det känns att dö men jag kan inte tänka mig att det känns på något annat sätt än såhär. Det kan inte finnas något som gör mer ont än såhär.
Du tycker nog att det är larvigt, jag tycker själv att det är larvigt. Jag borde ha vant mig nu. Men det är som att det inte går, det är som om den delen i hjärnan bara nekar och stänger av. Egentligen stänger nog alla delar av, när jag tänker efter. Alla utom den som tillåter smärta, den jobbar aldrig så hårt som då. Det är att ha ett öppet sår när man badar i en pool. Tusentals små, små sår överallt. Men istället för att vara små rispor i det yttersta hudlagret går de rakt in, hela vägen igenom. Som om någon har skjutit mig med små, små kulor över varenda centimeter av mig.
Du och jag var egentligen alltid motsatser. Som svart och vitt, kallt och varmt, fult och vackert. Men på något sätt kompletterar motsatserna varandra. Det som är fult och groteskt förstärker det som är välskapt och vackert. Det som är som mest lockande är alltid det man inte har. Som att hoppa i en mörk, kall sjö när man legat i solen på stranden lite för länge. Vem är din sjö nu? Hon är precis som du. Hon har inget mörker. Ni är bara en lång jävla strand. Vad gör du när det blir för mycket? När allt är så jävla vackert att du inte längre kan se det alls? Dör du också då?
Det här är egentligen så himla dumt. Jag förstår inte varför jag fortsätter. Det är inte som om det här någon gång kommer nå dig, läsas av dig, än mindre besvaras av dig. Det är egentligen meningslöst, allt är meningslöst. Utan dig. Känner du också? Bara någon gång, ibland? Att du slår bort tanken så fort du kommer på dig själv med den, men att den ändå finns där?
Dum fråga. Självklart inte. Du tänker bara på henne. Och jag förstår dig, om jag kunde göra som du hade jag inte tvekat en sekund. Men jag kan inte, för jag är inte som du, inte som ni. Jag är den där igenväxta vattenpölen, som en gång var en sjö, dit ingen går längre, för att den är så förorenad att de är rädda att få barn med två huvuden eller tre armar av att bada där, så mörk att du inte kan se din egen hand under vattenytan. Och ni är den där vita sandstranden en kilometer bort dit folk går med sina filtar och bygger sandslott och har minimalistiska bröllop och har sina första fyllor och friar till sina partners och lär sina barn att simma och längtar tillbaka till på vintern. En jävla turistfälla. Där folk trängs med sina filtar som
överlappar någon annans i hörnen och sparkar sand i ansiktet på varandra och muttrar om folk som kommer för nära och är för högljudda och har för fula badkläder och visar för mycket hud trots att det är poängen och skräpar ner för mycket, men det pratar ingen om, det tänker ingen på. De säger inte, åh, kom, vi åker dit där man får massa sand i ansiktet och blir störd av alla andra, de säger åh, kom, vi åker dit där det är så fint och trevligt och härligt. Ingen kommer ihåg det där andra iallafall. De kommer fortsätta åka dit ändå.
Men blir det aldrig för mycket, blir det aldrig för fint, för trevligt, för härligt, känns det aldrig krystat och påtvingat, när folk förväntar sig att det ska vara så? Om ni inte kan möta de förväntningarna, så som vi inte kunde, vad gör du? Dör du också då?
___
Juryns motivering: ”En egen, fri och smärtsam tolkning av Veronica Maggios låttext som gör att lyriken lyfter från låttexten och får nytt liv. Texten är omslutande och sinnlig, med ett starkt och eget språk. Författaren har dessutom utifrån några få meningar låtit nya bilder broderas fram, som sätter fingret på smärtans brännpunkt och komplexitet.”
