5

av Minou Hellgrens

Inspirerad av I’ll clutch-and clutch av Emily Dickinson

___

Jag försöker förtvivlat passa in, går rakt och tittar precis över alla huvuden. Aldrig skulle jag släpa benen efter mig för då skulle dom förstå och fatta, kanske skicka mig till ett kontor någonstans långt borta.
Alla människor här ser så olika ut, med färgsprakande hår och modiga kläder, det ser så naturligt ut för dom. För mig är det en daglig kamp, att pressa fram all denna kreativitet menar jag, för det är så det ser ut i detta konstens samhälle.
Mina gul-lila MiC ( Det är en av det tusen “trendiga” märkesbolagen, dock kallas det inte trendsättare utan ‘inspirerare’ nuförtiden ) skor rundar ett hörn och möter en klunga människor, “Heeej!” säger jag aningen överdrivet, “Men tjenixen på dig homiie!” ropar dom nästan enigt, läskigt. Detta är alltså mina arbetskollegor, vi jobbar på gatan ( nej inte på det sättet ), vi är högt aktade konstnärer som utan ersättning polerar gator och byggnader med vår kreativa hjärnsubstans. Anledningen till varför vi är så populära är för att vi inte får någon ersättning, pengar är endast för arbetare, alltså dom som jobbar på kontor, vilket är värre än azkaban, tror du mig inte så kan du fråga vem som helst.
Idag ska vi staga en live målning på byggnaden några meter bort, vi börjar dra oss dit när jag ser att mitt neonfärgade skosnöre gått upp. Och det är nu det händer. Jag böjer mig sakta ner, millisekunden innan jag är färdig ser jag något glimma till i ögonvrån, femkronan som jag satt och beundrade igår. HELVETE. Ljuden som uppstår av denna peng går inte att beskriva, öronbedövande kanske kommer närmast, antikt?
Alla tittar upp med förvirrade ansikten och riktar dom mot min darrande kropp, eller snarare det som ligger precis under på marken.
Någon skriker, gråter, slåss, det var så länge sedan någon av oss sett de vapen som nästan förstörde hela vår civilisation för bara några decennier sedan. Men den enda jag ser är mannen som trycker på knappen, knappen som kommer ta mig till azkaban.
Ingen vågar röra kronan tills ordningsvakterna kommer, dom har med sig en svart tång och äcklade miner. Fasta, lite svettiga händer håller mina vrister bakom ryggen, jag fattar fortfarande inte hur allt kunde ändras så fort.

Huset jag åker till har mindre färg än min tandborste, jag kan skymta en rostigt röd gammal fläck högt upp, som om ett av fönster kräks ur sig sin kreativitet, som om det var en bakterie i detta hus av ordning. Vakterna som fört mig hit stannar några meter från ytterdörren ( grå ) och pekar uppmanande. Jag tar mig trevande fram och pressar upp dörren, inne finns inget att titta på, inget. Inga ljus eller ljud, inga fladdrande tyger, saker som jag alltid trodde hörde ihop med inredning har spolats bort och kvar har det endast lämnats några slitstarka soffor.
I mitt huvud skulle jag passa här, men kanske var det mer en önskan om att komma bort än att faktiskt komma hit. Jag brukade drömma om hur världen såg ut förr, med strukturer och stil, men inte i mina vildaste tankar hade jag tänk att det kunde vara så här… tråkigt.
Människorna jag ser har svartvita kläder i ett hårt material, jag leds till ett bås där samma dräkter hänger i långa rader. Personalen ögnar mig snabbt upp och ner och sträcker sedan ut min nya fångsklädsel.
Den sitter trångt och tvingar mig att stå rak som en pinne, som en vana har jag satt på mig tröjan ut och in, så som vi alltid gjorde hemma. Men när personalen ser mig skakar de på huvudet “Du är inte i landet upp och ner längre, här är det ditt tankesätt vi vänder ut och in på, inte dina kläder” säger dom barskt, tröjan dras av från mig och vänds rätt. “Duktigt” säger dom och trycker något hårt och runt i min hand som belöning, mitt huvud blir blankt när jag ser vad det är och förståelse hotar att tränga upp i mina ögon, för i min hand ligger det vapnet som föralltid kommer få mig att tappa greppet och ge upp. En iskall femma.

__

Juryns motivering: ”I en futuristisk ögonblicksbild gestaltar ’5’ en främmande plats och tid på ett självklart sätt, vilket uppmanar till fantasi och till reflektion av samtiden. Med språklig täthet skapar författaren en klaustrofobisk och gåtfull atmosfär som vittnar om en egensinnig skarpsynthet.”

__

”JAG LÅTER SPRÅKET OCH ENSKILDA ORD INSPIRERA TILL NÄSTA HANDLING”

Hur känns det och vad betyder det här priset för dig?

Det är alltid en fantastisk upplevelse att få sina kreativa verk bekräftade och uppskattade. Det är roligt att tänka på att människor som har skrivande och läsande som yrke ser ett värde i det jag har att uttrycka och mitt sätt att formulera och sätta ord på det.

Priset ger även mig en ny sorts trygghet i mitt allmänna skrivande och gör mig förväntansfull till att fortsätta skriva och kanske till och med lyckas plita ner något längre än en novell!

Hur fick du idén till texten?

Jag skriver sällan med en helt färdig idé i huvudet utan låter språket och enskilda ord inspirera till nästa handling ( det låter precis lika flummigt som det är ). Men det fanns en tanke om pengars roll i dagens samhälle och hur det påverkar individens mål och val i livet. Vi har en tendens att skylla allt ont vi människor gör på pengar medans det samtidigt är vi själva som ger dessa metallbitar och siffror något värde, därför tyckte jag det var kul att se hur en något realistisk värld och liv kunde se ut i detta framtida scenario. Dessutom tyckte jag det var intressant att vända uppochner på vårt konsumtionssamhälle och visa en värld där personers kreativitet och tankar hade störst värde. Jag valde dock att gestalta detta genom att visa hur detta samhälle precis som alla andra, lämnar vissa som önskar sig bort.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?

Svaret på denna fråga tar sig formen av en dikt i gammaldags stuk som råkade skrivas för ett tag sedan. Ärligt talat reflekterar jag inte överdrivet mycket till varför jag skriver, att skriva inspirerar mitt liv lika mycket som mitt liv inspirerar det jag skriver.

Låt mig skriva, låt mig skriva
låt mig skriva tills fingrarna värker.
Låt mig skriva om den otalad kärlek
som passar sig bäst på papper.
Låt mig skriva åt dig,
fast rädslan brinner i bröstet.
Och låt mig skriva om friheten
som vi alla bråkar om.
Och låt mig skriva om fall
som vi alla strävar åt.
Låt mig skriva för att jag behöver det så starkt.
Låt mig skriva för att det ger mig min förklaring till allt.

Vad gör du mer än att skriva?

Jag älskar naturen och allt som går att göra i den, jag tränar även cirkus och dansar allt från klassiskt till street. Sen längtar jag oerhört tills skolan slutar så att jag får chansen att upptäcka det liv jag innerst inne vill leva ( #carpediem #yolo #blessed ), planerar för tillfället min resa till Asien och Australien i höst/vinter/vår vilket ska bli helt fantastiskt! Efter det är tanken att jobba utomlands med volontärarbete eller möjligtvis börja studera till läkare och lära mig franska för att arbeta inom läkare utan gränser. Annars sjunger jag hela tiden, överanalysera saker och ting och lagar konstig, god och uppfriskande mat!