Elegi över en förlorad

av Frida Rantzow

Inspirerad av “Elegi över en förlorad sommar” av Paul Andersson

___

Han var den viktigaste personen i mitt liv, men jag åtrådde honom aldrig. 

Jag befarar att jag inte kan nedteckna essensen av honom, sätta ord på det odefinierbara attribut han bar, det som satte honom i sådan kontrast till alla människor jag träffat tidigare, eller för den delen skulle komma att träffa efteråt. Aldrig kommer någon människa att vara mig så kär. 

Jag minns hur han slog ut händerna i luften medan han skrek. 

– Vem har sagt att jag inte kan flyga? 

– Gud, svarade jag. 

I alla historier finns ett fatalt misstag. Fullfjädrade författare har beskrivit det som den där iögonfallande mörka sprickan som löper tvärs igenom ett liv. Kanske är det snarare hur det fortplantar sig. Hur det genom livet långsamt förgrenar sig tills allt är genomträngande splittrat. Hursomhelst, detta var hans: en djuplodande fruktan att bli bortglömd. 

Dö i en namnlös grav. Att mytologiseras under livstiden var inte tillräckligt. Kanske var det därför han prydde Stockholms fasader med meningen: Paul Andersson är ett geni. Så att även efter hans död skulle människorna fråga sig: Vem är Paul Andersson? Så att även efter hans död skulle de finna ett svar. 

Han betraktade sig själv främst som en karaktär. Även bortom skaldeskapet. Och det lyckades han med. Jag finner att även de böcker jag skriver som inte handlar om honom, ändå på något sätt gör det.

Det fanns en poesi i sättet han förde sig från kropp till kropp. Sökandes efter ett hem som inte fanns att hämta. Piller efter piller som svaldes i diktandets namn, för att de gjorde orden räckbara. 

Någonstans missade han handlingen. Å andra sidan har min uppfattning alltid varit att inom litteraturen är handling irrelevant så länge karaktärerna är tillräckligt intressanta. Extravaganta karaktärer lämnar sällan utrymme för en extensiv handling. Och synnerligen var han intressant. Vad han gjorde är irrelevant. Det intressanta ligger i vem han var. Så, frågan kvarstår. 

I slutändan är allt jag har mina lösryckta dagboksanteckningar. Hastigt nedtecknade i ett svart block märkt: Birgitta Stenberg. Och vissa perioder är så dimmiga av de eldbergsskatter vi lät färglägga livet, att verklighetens gränser suddats ut. Men även i det föreställda finns fragment av sanning. Jag har läst beskrivningarna över och igen i jakt efter svaret och var gång finner jag att det enda konstanta är frågan. 

Nikotinfingrar som trånar efter hans kropp, som en skugga. I dimmans dunkel känner han hur de sträcker sig ur periferin. Allt blir så blurrigt, färgerna smälter samman som kroppar. Liksom han vid flera tillfällen finner sig undrandes om han är deras kropp eller sin egen. Och om han är sig själv, vilket? 

Rådande berusning får avgöra. Och nu? Är han inte mer än den de önskar. De är något flytande. Ibland hon. Ibland han. Vilket är oväsentligt. Händer att låta smörja hans brinnande muskler med lysande oljor. Distraktioner från begärets lidande. Ruset under deras förtrollning är en drog i sig. Som förvirrar hans blick till bländande klarhet. Även nykterhet kan berusa, om man låter det gå så långt. 

Att låta något eskalera kontrollerat. Likvidera lidandet till lidande i nya former. Behärskat se på medan lågorna närmar sig bara för att släcka dem i sista sekund. Han befann sig ständigt i det tillståndet, kom man tillräckligt nära kunde man se den röda reflektionen av eld i hans ögon. Men så nära lät han sällan någon. 

Ytterligheterna var hans scen. Där dansade han mellan berusningar. Vår funktion? Som åskådare i hans enmansteater. 

I de sista sidorna har jag med slarvig hand skrivit: 

Poetens huvud vilar i mitt knä när han viskar sina lögner. Jag sväljer dem som mjuka moln av sockervadd. Låter dem värma mitt inre tills jag några timmar senare oundvikligen ser dem kastas

upp i toaletten, ansiktet sjukligt vitt av skam. Ensam. Naiviteten undgår mig inte, jag är väl medveten. Att röken som avges från cigaretten förgiftar mer än den som inhaleras. Missbruket är hans, men beroendet mitt. 

Han hade en trollbindande effekt på människorna i livet. Spindellikt spann han dem in i sitt nät. En ögonbindel av charm som förblindade för misstagen. Det var något hans blick som gjorde mig knäsvag, att förlåta blev så självklart. Även efteråt är jag fast i hans väv. Vilken väg jag än väljer strålar den tillbaka till honom, ännu. 

Nu vilar hans kropp under jorden förfrusen. Blicken evigt stelnad till del av kristallen. Den iögonfallande mörka sprickan öppnade sig slutligen för att sluka honom. Ett namn smyckar graven. Jag bläddrar fortfarande, svaret syns subliminalt. Sanningen står skriven någonstans mellan raderna.

___

Juryns motivering: ”Språkligt fullfjädrad, fantasifull och med förvånansvärt stadiga rötter i en tid som flytt. Ett litet stycke poetisk alterfiktion som för ett ögonblick får författaren Birgitta Stenberg och poeten Paul Andersson att träda fram ur skuggorna. Texten fångar med elegans en mänsklig längtan efter affirmation, sympati och evigt liv.”