De namnlösa
av Simonee Lökke
Baserad på ”Det namnlösa” av Karin Boye
__
Vinden hade hittat tillbaka till det uråldriga och ödsliga tegelhuset. Fasaden var betydligt missfärgad och bestod av röda och gröna fläckar som avslöjade murstenens ursprungliga färg samt vad mossa kan uträtta efter flera års intrång. Huset vände ut mot havet och bekläddes av oändliga mängder strandråg. Byggnadens usla tillstånd var nog anledning för att hålla sig borta, men det gällde inte alla. Huset var nämligen bebott av två pojkar, båda var namnlösa.
Vinden kunde ofta söka sig in i huset med hjälp från en saknad tegelsten och dansa sig vidare genom rummen tills den susade i pojkarnas öron. Ljudet som skrek och den direkta kylan gav ett obehag som varken den ene eller andre kunde sätta ett finger på. Mycket gör ont som inte har namn, blev deras slutliga konklusion som var nog för att tillfredsställa deras undran. Byggnadens baksida var välsignad med husets enda fönster, som tittade ut mot skogen. De placerade sig regelbundet sittandes i fönsterbrädan där de var i ögonhöjd med fönstret, för att se hur träden långsamt klädde av och på sig sina löv. De befann sig i mitten av december. Träden var helt nakna nu.
Ibland återvände deras mor till huset. Hon försörjde dem med mat och diverse, men begav sig alltid av igen. Det lämnade pojkarna med en kronisk känsla av rastlöshet och fundersamhet över moderns nästa tillbakavändande. Den ene pojken kunde ibland försäga sig med:
“En dag kommer hon inte tillbaka.”
Och den mera naiva av de två kunde svara:
“Gott är att lyssna till sin moders röst. Hon håller alltid sitt ord.”
Den godtrogna befann sig mentalt stillastående men trygg i sin beständiga omgivning, där man framförallt inte petar på frön som gror. Bäst var det att besitta den hemliga tron om att livet utanför huset var dunkelt och farligt, samt att bära denna farlighet vördsamt och varligt. Saker skulle förbli orörda och oupptäckta. Den ifrågasättande pojken däremot, kunde inte låta bli att sträcka sin horisont längre än tegelhusets fyra väggar. Den stora ovissheten om vad som låg bakom skogen gav honom en obehärskad äventyrslust som drog i honom som ett magnetfält. Tankarna gick alltid på spaning.
Idéen om att lämna huset hade besökt hans tankar för elfte gången idag, men det fanns inte längre flera överväganden att vända och vrida på. Vinden susade i örat och han rös till. Vädret var livligare än det brukade, han tänkte för sig själv:
“Allmoder, led mig med säker maning!”
Han klev ut genom dörren och riktade in sig mot skogen. Han vände på huvudet och betraktade huset en allra sista gång. Uppe i fönstret satt den andra pojken och betraktade honom, deras ögon möttes och de besvarade varandras bekymmer i en besynnerlig konstellation som de båda kunde känna. Ordlös bekymmer får ordlös tröst, för de var ju bara två namnlösa möss.
___
Juryns motivering: ”Ett personligt och kortfattat narrativ som i sin korthet lyckas sätta igång ett spektrum av tankar och väcka fantasin på ett oväntat sätt. Här finns embryot till en bilderbok för barn eller en roman för vuxna. Författaren bygger stämning och dialog genom att fånga tonen i Karin Boyes originaldikt. Platsen skapar en tydlig och stark närvarokänsla, med noga utmejslade karaktärer. Dramaturgiskt genomtänkt med klar inledning, mittparti och slut. Knorren vänder också på perspektivet hos läsaren på ett sympatiskt sätt.”
