Cykelkedjan

av Saga Baek

Inspirerad avTrädet under jorden av Karin Boye

—

Högt över floden, på en trång balkong lutar en cykel mot ett räcke. Cykeln skymtas högt över de grönskande träden och de gråa gatorna.
Cykeln är mycket rostig.
Vi är fortfarande unga. Brodern dränker styret med såpvatten, det droppar längs balkongräcket ned på gatan. Det yngsta barnet, hon tar ett bloss av sin cigarett och ser ut över floden. Brodern böjer hastigt på ryggen och dränker tungt trasan i vattnet. Ansiktet var brunt av solen och det mörka håret glänste i den allt för starka solen.
Man säger ingenting till varandra.
Brodern tar tag i cykel och rycker den från balkongräcket där den fastnat. Det hörs ett kraftigt klingande ljud och det skakar längs med hela balkongen. Den yngsta ryggar till av skalvet och glöden från cigaretten bränner huden på armen.
Vår syster skriker till samtidigt som hon viftar bort glöden. Han skakar på huvudet och drämmer hårt in cykeln ännu en gång i räcket så det skakar.
Hon fortsätter att ta tunga bloss på cigaretten.
Vår bror vrider på cykelkedjan. De stora händerna blir svärtade av oljan. Han torkar av fingrarna på en gammal gulnad kökstrasa. Systern ser på honom med avsmak. Han vänder huvudet, ser på henne med ett jagat uttryck i ansiktet. Det rycker om munnen och ögonen är fyllda av avsky. Han kastar henne oberäkneligt mot balkongräcket med ansiktet dränkt av ett mordiskt hat. Systern sjunker motvilligt ned på det kalla balkonggolvet under hans våld. Knogarna som träffar ansiktet får henne att gråta.
Inne i köket diskar vår mor tyst en kaffekopp. Hon jämrar sig för eländet livet. Bevittnades det våldsamma skådespelet dränker hon i tysthet porslinet i vattnet.
Jag sliter brodern från våldet och den yngre systern. Hon säger honom att han äcklar henne. Han svär åt henne.

Vår bror vrider på cykelkedjan. Ekrarna rasslar och bekymret går över ansiktet.
En liten fågel flyger utanför balkongen. Duvan flyger hastigt mot räcket och brodern. Han ser upp och fräser åt fågeln, viftar med stora armtag för att skrämma den. Duvan sätter sig på räcket, går åt sidan. Han tar upp trasan och piskar den mot fågeln tills den flyr honom.
Vår mor nynnar högt. Dränker kopparna i den vattenfyllda baljan, ställer de diskade porslinet på bänken. Den yngsta torkar porslin med ömma händer. Det ljuder av klackarna på golvet när hon går runt bänkskivan. Hon går från diskbänken till skåpen där hon sträcker på armarna för att ställa in det torkade porslinet.
En vind går över lägenheten, alla tyger lyfter från bord och fönster. Det blåser upp storm i floderna. De väldiga vattenrika strömmarna forsar vid flodarmarna Seine och Rhône.
Det klapprar om parketten. Flickan rör sig hastigt fram i köket. Min syster dansar över marken hon går på. Hennes mörka hår följer efter hennes rörelser lika fast knutet till hennes kropp och armarna gör henne till en ung Pavlova. Hon smäller i skåpet, lämnar köksbänken och går till modern och diskbaljan. Fötterna klapprar i takt med hennes stumma sång.
Jag hör hur modern frustar ur varmluft. Hon skär i det trollbindande lugnet, utan att säga ett ord krossar hon Pavlovas fröjd. Vår moder har kylan nog att alltid, hela livet bevara sig tyst genom vredesmod och de mest ljuvliga stunder. Den stora kvinnan smäller hårt med handen på den rinnande vattenkranen. Pavlova stannar. Hon letar efter broderns ögon, han stirrar blint på den gnisslande cykelkedjan.
Modern ger vår syster ett förkastande leende, tar med ena handen ett stadigt grepp om hennes mjuka haka och med ögonen granskar hon Pavlovas sköna ansikte. Vår mors ansikte är vridet, det är ett sargat ansikte ett förstört ansikte och leendet är vansinnigt lika mordiskt som broderns mörka avsky.Brodern kommer in från balkongen han torkar pannan med svepande drag mot sin tröja.
Han ser hur vår mor granskar henne för nöjet att skrämma hennes. Han täcker sitt ansikte med händerna. Han närmar sig köket, stannar in och kliar sig i huvudet. I köket väser han åt systern och spottar på golvet framför hennes fötter. Morden släpper stilla systern, ser på sonen, tar sig för pannan och jämrar sig åt det nytvättade golvet som han täckt med sitt spott. Hastigt underkastar han sig moderns våld.
-Laga mig middag. Kräver hon honom. Han gör det.
Jag torkar med äckel golvet med en enkel papperstrasa.

Mitt på det mörka valnötsfärgade bordet står en karott ryckande av ånga. Min broder har lagat en väldoftande gryta. Pojken har kryddat maten för sin kära mor, för kärlek och förlåtelse för livet.
Vi sätter oss vid bordet, han har kallat oss som bönder på sin boskap. Modern ler åt det grymma. Han serverar, slevar upp gryta på tallrikarna och ler varmt åt vår syster som tackar med kärlek vår arma broder. Han sträcker sig efter moderns tallrik som hastigt greppar porslinet. Hon vägrar honom oresonligt. Hon höjer huvudet för att insupa ångan av grytan. Ansiktet formas av djupa sargade veck. Vår moder har aldrig ätit annat än det bittra. Allt hon har smakat har varit det bittra i livet. Jag vet hur modern roas av sin sons misslyckande. Hon, systern äter med glädje den välsmakande maten. Hon äter maten ljuvlig som livet. Det är motbjudande och avundsvärt hur hon har kraften att njuta trots moderns tydliga missnöje. Han säger henne att hon äcklar honom. Hon svär åt honom.
Det blåser en isande vind från fönstret, man hör floderna kämpa i vinden.
Pojken tar sig för pannan i smärtan, ojar sig för cykeln på balkongen. Jag ser på honom frågar om arbetet med vår mors cykel och den rostiga cykelkedjan. Han insuper luften av den kalla vinden och säger:
-Den är fördärvad. Den gick den isär av sig självt. Hela cykeln kommer att gå sönder. Den är lika värdelös som den rostiga kedjan. Cykeln har tagit allt för mycket så nu bär den inte mer. Självklart fungerar inte en cykel utan en kedja, den kommer heller inte att fungera något mer. Den är fördärvad även styret och pedalerna, förmodligen av rosten som brutit ner allt för att den lämnades förgäves. Trots allt arbete jag lagt ner är den omöjlig att rädda.

—
Juryns motivering: ”En helt enig jury såg ’Cykelkedjan’ som ett väldigt skickligt sätt att skriva fram en egen värld. En gastkramande värld som läsaren direkt sugs in i och accepterar. En värld där ett ting som en trasig cykelkedja texten igenom speglar den våldsamma och trasiga familjerelationen.”