Bagdads försvunna son
av Sabrina Baker
Inspirerad av BTS “Not Today”
___
Kinderna brändes av den heta vinden och vassa sandkornen som skar sig djupt in i det ömtåliga köttet. Men fötterna lydde inte mästaren, utan fortsatte att springa mot det okända. För det var där allt det bästa väntade. Alla stjärnor… alla galaxer att utforska. Tankarna frestade den 10 åriga pojken mer än vad Gud någonsin hade kunnat erbjuda honom istället.
“Hajdar! Kom ner nu! Hur vågar du lämna skolområdet sådär! Ditt smutsiga djur, vänta bara
tills jag kallar hit din far!”
Skolrektorn Jabali…
Helvete! Han märkte honom! Vid ljudet av sin lärares arga röst stannade den 10 åriga pojken Hajdar raskt till på takplattorna över skolbyggnad, han brände nästa hål på sina skor. Luften stelnade till och värmen omslöt den smala kroppen. Han bet ihop läpparna och suckade. Hans väska hängde tungt över axeln och fick hans hållning att se sne ut. Han kollade ner från taket och såg sin lärare vänta otåligt med trästaven i famnen. Toppen…
Hajdar skulle precis vända bort från läraren och springa för livet när han såg Jabali långsamt skaka på huvudet med trästaven i takt. Han skrek frustrerat till och kastade ner den tunga väskan från taket och hoppade till när han hörde ett förvånat utrop och ljudet av ett gevär som avlossats. Han kastade sig platt mot takplattorna med händerna över huvudet.
“Vad håller du på med pojk? Du skrämmer ju skolvakten!”
Hajdar kollade långsamt upp och hörde läraren skrika åt vakten att lägga ner vapnet med en rad svordomar som han ogärna ville upprepa. Läraren nickade tillslut åt honom. Gå ner nu…
Hajdar tog ett språng och hoppade ner, längre och längre ner mot verkligheten som var hans skola och Jabali. Hans fot kände stenen innan ögonen såg den och han kände smärtan skjuta upp i ryggen och huvudet. Nu var han verkligen fast. Han hörde Jabalis fotsteg komma närmare och solens strålar förblindade honom från marken där han låg på rygg.
Ugh… kan det bli värre än så?
Om Hajdar visste att detta bara var början på de tre värsta månaderna i hans liv, som skulle för alltid lämna ett spår i hans själ…
Solen från fönstret förblindade den 49 årige mannen som hette Hajdar, och fick minnen från en liten skola och en viss… Jabali att komma flygandes tillbaka. Han böjde sig fram för att ta fram senapen ur kylen och kände hur det sved till i ryggen. En liten skada från barndomen. Han skrattade till åt minnet men blev snabbt seriös. För det var ju inte roligt egentligen. Då smärtan fortsatte att bulta. Han hörde ett par små fötter springa mot honom och när han vände sig om möttes han av ett par blåa ögon som stirrade rakt på honom.
“Pappa, jag kan inte kolla på den där filmen längre… alla barn som svälter… allt krig. Det är
för hemskt, tycker inte du det?”
Tycker inte du det…?
Hajdar visste alltför väl hur det kändes. Vad det innebar. Känslan som bultade från hjärtat
var alltför bekant till det som hände 37 år sen…
Tre månader. Det har gått tre månader sen Hajdar åt något. Tre månader sen Saddam Hussein hade begärt att utvisa Bagdads rikaste familj Shekarchi ut ur Irak. Och det har gått tre månader att gå till fots till grannlandet… Iran. Han har i tre hela månader fått bära sin nyfödda bror för att mamma var för svag och sjuk. Hans sju bröder grät av hunger och hans två systrar var för små för att förstå någonting.
Jag älskar verkligen mitt liv!
Magen svullnade upp och gjorde ont av all gräs han har ätit, eller snarare slukade. Hajdar har alltid sett sig själv som en muslim och respekterade sin religions regler men om han skulle råka stöta på en gris skulle han glömma sin mänskliga sida och jaga den som ett odjur och njuta av det saftiga köttet. Han skulle inte tveka att spotta på sin religion hundra gånger, om det så krävdes. Men det fanns bara gräs och sand. Inte ens några ynkliga kackerlackor att knapra på.
Minnena gjorde honom ledsen och han tänkte nästa aldrig på den tiden. Han hörde musiken dunka hos grannarna… igen. Tänkte han irriterat. Han skulle precis gå ner och säga åt dem att dra ner på volymen när en bekant melodi kom upp. Det persiska språket gled som honung över tungan och rösten fick honom att minnas sina dagar i det främmande landet som var Iran.
Efter tre månader av hunger och plåga var de äntligen framme. Framme vid Paradiset. Det var så det kändes för Hajdar, efter tre månader i öknen. Han fick äntligen se andra människor, känna lukten av…. ahhh… mat. Staten tog emot dem med öppna armar och under första dagen matade de hela hans familj med dadlar, vilket sen ledde till att de låg i sjukhuset i två veckor på grund av sockerchock. Hajdar ler åt detta även idag och spottar ut kärnan från dadeln.
Efter ett par år var Hajdar accepterad i Iran som sin egen, men han glömde aldrig sitt riktiga hem. Han började jobba direkt året de kom till Iran, 12 timmar varje dag. Men han klagade aldrig. Det var ju så alla hade på den tiden.
Ni vet vilket liv Hajdar har levt men ingen visste vem den modiga pojken egentligen var. Hajdar Shekarchi. Näst störst av sina bröder. Föräldrarna favoriserade alltid den första sonen. Han kollade ut genom fönstret från sin lägenhet i Sverige och såg barn cykla på gården. Det var just en cykel som fångade hans blick. Den röda cykeln.
Röda cykeln…
“Varför är Mohamed den enda som får en cykel? Jag är näst störst! Jag bönar och ber dig, snälla köp en till mig också!” Men hans pappa bara log. Han fick aldrig cykeln. Ilska och orättvisa drev honom till att göra sönder sin storebrors cykel. Det var den dagen hans mamma örfilade honom hårt på kinden att tårarna sved. Den dagen lovade han att ingen någonsin skulle få släcka elden inom honom. Aldrig.
När han var 20 år gammal lämnade han sitt hem. Han var inte längre en marionettdocka som styrdes av politik, religion… och ansvar. Han lämnade livet i Bagdad och gick för att utforska stjärnorna och galaxerna. Bagdads son kom aldrig tillbaka. Men hans själ kommer alltid att tillhöra öknen, för än idag kan han känna kinderna svida efter sandkornen.
___
Juryns motivering: ”På endast två sidor, med ett levande språk och oförglömliga iakttagelser berättar Bagdads försvunna son ett helt liv: från barndomen i Bagdad via flyktens fasor till vuxenlivet och dess återblickar. Det är komiskt, tragiskt och komplext, välkomponerat och ambitiöst.”
