Avsked till framtidens ofödda barn.

av Frida Axelsson

Inspirerad av ”Avsked” av Karin Boye

___

Jag önskar att du hade blivit född till en nakenhet som en naken förvårskväll
då jorden kan andas
och marken inte skälver i outtalade lågor som slickar trädens armar.
Eftersom vi
vägrar inse att jorden sjunker i det skapande kaos’ mörker
och tror, på riktigt tror att vi kan fortsätta som vanligt.
Leva och andas och handla, förvandla skepticismens etik till något vackert och unikt.
Som om din generation inte är en enda stor drömbutik,
ett skrik i panik som står inför världens kval, rättsavtal
som vi bara blundar för, låtsas att vi inte hör.

Jag önskar att du fick ha utslagna blommor i dina händer –
inte askränder från skogsbränder,
vidöppen rymd speglad i dina ögon,
få ha knoppar som slog ut till annat än brutala kval
och förtal om miljoner och döda i dussintal.

Vi når aldrig dit,
ge upp vår aptit att få mer än en bit.
Inse allt hopp är förlorat, problemet förstorat, föråldrat och aldrig anropat.
Vi flyr, ställer och styr, lämnar din framtida generation till tortyr.
Ett äventyr som gått grymt överstyr.

Jag går och inget av detta har jag givit dig.
Skammen drar ner mig i sanden förutom att jag ej är på stranden,
anden är borta, vattnet är tomt och samtidigt alldeles för jäkla fullt.
Jag lämnar dig åt det förlorande laget,

redan utslaget av oljebolaget som var dotterföretaget till världshistoriens underdrift på en
metafor för den kris som vi aldrig tar oss ut ur,
som ett djur i bur bakom en hög gammal mur.

Jag önskar att vi fick slungas ur degeln som ett enda väsen
för det skulle betyda att du inte var
överlägsen.
Att jag slapp se himlen knäckas, gå sönder när du frågar om ren luft, skog – varför allt dog.
Säg mig vad gör vi sen, när träden är borta, haven för fulla, luften för tung och skulden till
framtida generationer kostar för många miljoner?
Vad gör vi då, jag kan inte förstå!

Du så färdig för de döda som bara det döda tinget kan vara, ska utsättas för fara,
se mat som en bristvara.
Vi lever men på lånad mark i en kapitaliststark nationalpark med ett kval och världens vägval
med förtal bakom kröken och fröken som sa: framtiden var ljus,
inte full av mentalsjukhus.
Vi kunde bli vad som helst, göra vad vi vill…
Men.
Jag vill att jorden ska vara oförändrad, full av fingeravtryck men som lätt går att tvätta bort
med vatten och inte fotavtryck som sjunkit ner flera meter, tagit med sig friheter
och
jag önskar att det vi orsakat, skakat och smakat var ett enda stort misstag.

Jag önskar att du blivit född till en formlöshet som en formlös låga som aldrig dör ut.
Nu är det lågan som förgör dig, berör mig, förstör något vi aldrig hade makten att ta över,
för det är jorden vi behöver
också framöver.
Och ingen ska ha rätt att stjäla, stå och gräla vid spjälsängen där du krälar, snacka om att sälja
framtida generationer bara för att tjäna miljoner!

Våra fotavtryck fulla av skratten, moraldebatten och vårnatten tvättas bort av vatten. Vi följer
med.

Nederlag, å nederlag!
Förlåt.

___

Juryns motivering: ”I gränslandet mellan rap och dikt bjuder detta avsked på språknjutning. En text i tiden, med goda metaforer och med stark koppling till Boye, inte minst i avslutningen.”