Att krossa isen

av Hedda Olsson

Inspirerad av “Fire and Ice” av Robert Frost
___

Byggnadernas tak är prydda med för många istappar och nedanför dem vandrar föräldrar med för mycket ansvar; de måste förse sina barn med mat som inte finns. Jag vill hjälpa dem. Det finns inget jag kan göra. Min blick flackar för fort och för mycket. Jag måste vara lugn, lugn, lugn. Som is. Jag är en Harmoniväktare, en skyddsvakt. Jag måste vara is.

Min blick fastnar på ett ensamt, levande skelett. Det slår mig att det är ett barn, likheterna är skrämmande. Han är så mager, så liten, så oskyldig. Min blick flackar ännu mer. Var som is. Det är så de brukar säga; Var förnuftig. Hatfylld och kall. Världen kommer gå under om ni inte tyglar er passion och era begär. Men min passion, min eld, brinner så starkt. Den måste gå att tygla. Hur kan det vara fel att låta eld och passion brinna i en så kall och hatisk värld? Min blick faller än en gång på skelettet. Han är så liten att ingen utom jag märker när han smiter in under ett bord i ett tält och söker igenom matkartonger med sina ivriga, hungrande ögon. Det är ett allvarligt lagbrott att stjäla mat, men jag låter skelettet begå brottet. Vem är jag att döma? De har varnat oss för sådana här situationer. Det känns skönt att se honom plocka fickorna fulla med mat. Det är fel, fel, fel. Jag gör inget för att stoppa honom.

Harmoniväktarna runt mig är is. De sänder ut likgiltiga blickar till människor som gråter, ger känslolösa svar till föräldrar som vädjar om hjälp. De betraktar den hemska situation medborgarna fastnat i, och de gör inget för att hjälpa till. Det är så fel. Det gör inte jag heller.

För hungriga familjer kretsar runt skelettets gömställe och tar emot för små matlådor. Skelettet får syn på mig och spärrar upp ögonen. Det är lugnt. Det finns inget jag kan säga. Jag ler hastigt mot honom och tillåter min eld att bränna ett hål i isen, sedan stelnar jag igen. Det var dumt, dumt, dumt. Min blick säger Jag kommer inte skada dig, jag förstår. Skelettet stirrar förvånat mot mig, chockad över att en Harmoniväktare visar medkänsla. Han ger mig ett litet, nästan obefintligt leende och jag tänker att det ser så malplacerat ut i hans utmärglade ansikte. Min eld brinner starkare än någonsin. Jag vill krossa isen. Jag kyler mitt inre, precis som de har sagt att jag ska göra.

Harmoniväktaren bredvid mig följer min blick och upptäcker till min förfäran skelettet som stjäl mat. Nej, nej, nej. Väktaren höjer sitt vapen och tar rytmiska, robotliknande steg fram till bordet. Spring! Jag står fastfrusen. Jag tror jag blivit is. Passionen jag känner för skelettet växer sig större och dess lågor slickar mina armar. Men jag står still. Jag är is. Jag vill inte vara is.

Harmoniväktaren tar tag i bordet och kastar det med en sådan kraft att det går sönder. Skelettet sitter blottad på den kalla, isiga marken. Han är eld på is, och eld i en värld av is överlever inte länge. Harmoniväktaren tar tag i skelettets arm och rycker upp honom från marken så häftigt att all den mat skelettet försökt smuggla hem till sin hungrande familj ramlar ut på marken. Krossa isen! Jag låtsas att jag inte hör de uppmaningar min eld ropar till mig, att jag inte ser skelettet. Han söker min blick och häller tändvätska på min eld. Isen blir tunnare och elden starkare. Det känns rätt på alla sätt. Det är fel, fel, så fel.

Harmoniväktaren som håller i skelettets sköra arm med ett järngrepp skriker rakt i hans utmärglade ansikte. Skelettet darrar när han blir uppmanad att berätta var han bor och var hans utsatta familj finns. Han säger inget. Jag vill hjälpa honom, men jag vet inte hur. Jag försöker ignorera de röster som skriker inuti mitt huvud. De får min kropp att darra och mitt hjärta att pulsera så snabbt att jag inte kan tänka klart. Skelettet kämpar emot Harmoniväktarens hårda grepp medan han långsamt dras in mot mitten av torget, där brottslingar piskas. Han är ingen brottsling! Elden inom mig skriker och protesterar. Han är ett oskyldigt, hungrigt barn. Krossa isen!

Nakna knän skrapas mot stenarnas obarmhärtiga struktur och skelettets förtvivlade händer knäpps i ett meningslöst försök att vädja om nåd. Hans ansikte är förvridet i besinningslös skräck. Det finns inget jag kan göra. Krossa isen. Harmoniväktaren låtsas inte om skelettets bönfallande ord utan binder istället hans smala, seniga händer kring en pelare framför honom, avsedd för just detta syfte. Min eld brinner så starkt, så intensivt. Dess lågor bränner inom mig. Krossa isen! Harmoniväktaren ber om allas uppmärksamhet. För många panikslagna föräldrar tvingas stanna upp och hålla för ögonen på sina svältande, frågande barn.

Harmoniväktaren lägger ned sitt vapen och höjer piskan. Min eld är våldsam och passionerad. Jag kollar på Harmoniväktarna runt mig. De stänger ute skelettets tankar, förtvivlan och begär. De låter isen växa sig som en barriär mellan dem och skelettet. De distanserar sig från honom. Det är fel.

Piskan svingas i luften, runt, runt och runt. Min is skakar och håller på att rasera. Våldsamma lågor av passion och begär brinner inom mig. Flammorna slickar sig uppåt, pressar och kämpar för att komma ut. Min is håller dem fångna inom mig.

Skelettets eld håller på att kvävas. Min eld brinner mer passionerat för hans skull. Krossa isen! Krossa isen! Krossa isen! Krossa isen!

Min eld brinner lös. Jag krossar och splittrar och tillintetgör isen. Alla tankar jag begravt i den trycker sig fram när den krossas. Min eld brinner så starkt, mina lågor är så stora och mina flammor är så starka. Hur kan det vara fel att låta eld och passion brinna i en så kall och hatisk värld? Det är det inte, det är inte fel. Det är så rätt, rätt, rätt. Min eld är en brinnande värld av värme och passion och begär. Jag sliter mig ur ledet av Harmoniväktare och is och kastar mig framför skelettet innan piskan träffar honom. Den träffar mig istället. Det är rätt, rätt, rätt, för skelettets eld får ny kraft vid åsynen av min och snart brinner en stark, passionerad eld mitt på torget.

___

Juryns motivering: ”En laddad dystopi som på liten yta rymmer en stor värld. Greppet med de överstrukna meningarna gestaltar på ett nyskapande sätt huvudpersonens kamp, där ett brinnande inre ställs mot ett förlamande kallt, starkt yttre tryck. Med det totalitära samhället som fond utforskar texten den allmänmänskliga frågan vad som egentligen gör en människa.”