Ännu hörs ju våra röster

av Josefina Fjordell

Texten handlar om språkförbudet och förtrycket mot meänkielitalare, och är en parafras av dikten
Oonhän meilä vielä kieli av Mona Mörtlund. Dikten är skriven på meänkieli, här följer en svensk
översättning:

Ännu lever språket hos oss
Ännu hörs ju våra röster
Längs med älven färdas sången
Vågorna bär ännu orden

Ännu slår ju vårat hjärta
Rösterna är ännu många
Många som kan höra sången
Många som berörs av orden

Ännu kan man kärlek finna
Levande är ännu famnen
Än ska nya mänskor komma
Sjunga nya sånger än

___

I augusti 1944 kom min storebror inspringandes genom dörren till mitt barndomshem. ”Met häymä puhoa ruotia”, skrek han. Vi måste prata svenska. Mamma sänkte sitt huvud och pappa tittade bort. I efterhand förstod vi att de redan vetat.

Ett år senare var det min tur att börja skolan. Första klass. Vid det laget hade min storebror lärt sig svenska bättre än alla andra i hela byn. Läraren älskade honom och han älskade att se ner på oss andra. Han hade pratat svenska så pass mycket att även jag började förstå en del. Men att använda det själv, nej, det ville jag inte.

Min första skoldag gick till så att vi steg in i klassrummet alla tillsammans, alla lika nervösa. Vi ställde oss vid varsin bänk medan de barn som gick i tvåan och trean fnissade och pekade. De visste vad som skulle komma. Min storebror hade förstås redan berättat för mig. Han ville ju att jag skulle vara lika duktig som honom. Läraren skulle ropa upp ett namn i taget, och barnet vars namn hörde till skulle säga ett enkelt Ja, fröken och sedan sätta sig ned. När läraren började var mitt det första som kom ur hans mun. Jag svarade på ren impuls, eller kanske genom en hemlig rebellisk tanke, ”Ja, opettaja”. Det blev knäpptyst i salen. Men jag fick i alla fall inget stryk då.

På pricken två veckor senare hade min lärare fått nog. Jag skulle prata svenska. Mitt sista ord på modersmålet blev ”viisi”. Fem. Det var svaret på vilken siffra som kom efter neljä, eller, fyra menar jag. Läraren sa inte ett ord medan han slog mig med den trasiga sopkvasten. Fem gånger över fingrarna framför alla klasskamrater och sedan var det klart. Jag skulle bara prata svenska i skolan framöver.

Sommaren 1950 kom Norrländskan hem till oss för första gången. En tidning på svenska. Mamma bläddrade och bläddrade så att pappret nästan tog eld. Några tidningar senare läste hon på svenska som vilken annan mamma som helst. Det var ett svek. Nu skulle till och med min egen mamma bli svensk.

När jag fyllde tjugotre bestämde vi oss för att det var dags. Eller vi och vi, det var hon som gjorde det, min fru. Hon sa att ”Nyt siirumme kaupunkiin”, nu flyttar vi till stan. Jag skulle skaffa jobb i gruvan på LKAB, och hon skulle få jobb hos en släkting. Det var fint att ha jobb på LKAB, och bra betalt. Mycket bättre än jag tjänade som skogsarbetare med pappa. Pappa. Som på samma sätt som han gjorde den gången 1944 vänt sitt huvud och tittat bort.

Vi pratade inte vårt språk i stan. Bakom stängda dörrar och i vårt umgänge gick det väll an, men så fort vi lämnade de rummen var det annorlunda. På affärerna viskade vi emellan varandra jag och min fru. Och vi pratade lika lite om skammen som vi pratade vårt språk i allmänheten.

När vårt första barn kom blev det ännu mindre. Det var inget vi behövde diskutera. Han skulle lära sig svenska. Vårt språk var oanvändbart och fult, det var inget som han skulle ha något att göra med. Det fick vi höra från alla håll. På nyheterna, på jobbet och hos barnläkaren. ”Förvirra inte barnen med ett andra språk”, hette det. Men vi visste alla att de egentligen sa ”Ge inte barnen ert fula språk, i Sverige ska vi vara svenskar”. Vi accepterade det. Vi var ju rädda att han skulle bli utsatt i skolan på samma sätt som vi blev.

Åren gick och ingen ifrågasatte. Inte vi heller. Och inte ett av våra fyra barn pratade vårt språk. De var så duktiga på svenska allihop. Mamma höjde de till skyarna för det var gång vi hälsade på henne i byn. Pappa var död, men jag såg hans bortvända blick varenda gång vi skulle fara tillbaka till stan. Fast han hade heller aldrig ifrågasatt. Och på begravningen talade prästen svenska.

År 1988 fann min fru mig gråtandes framför tv:n. ”Mitäs oon tapahtunu” Vad är det som har hänt? skrek hon. Jag förklarade försiktigt för henne att kvinnan på tv:n hade pratat om vårt språk. Hon hade pratat om förtryck och försvenskning, om språkförbud i skolor och om all felbehandling. Hon sa att det skulle bli ändring på det. Jag grät tills min skjorta blev så blöt att jag fick byta. Månaden efter gick jag med föreningen. Jag skulle kämpa för vårt språk. Jag var inte ensam.

Mitt uppe i allt fick jag samtalet om att min mamma var sjuk. Vi åkte till byn allihop. Hennes sista ord kom på vårt modersmål. Det lät så vackert. Till begravningen anlitade jag en präst som talade vårt språk. Allt sade han på vårt språk. Efteråt ställde sig min storebror mittemot mig och sade ”Oonhän meilä vielä kieli”. Ännu lever språket hos oss. Meänkieli. Vårt språk.

___

Juryns motivering: ”Med rak och effektiv prosa får författaren in i ett litet utrymme en mycket intressant och viktig livshistoria ur ett minoritetsperspektiv som är relativt outforskat. Den här berättelsen ingår i en samtida, ung rörelse bland de nationella minoriteterna: nyväckt intresse för historien, krav på upprättelse och språkrevitalisering.”