Allegro – Far och jag

av Arvid L. Zetterman

Inspirerad av “Allegro” av Tomas Tranströmer

___

Jag gillar musik, eller rättare sagt, jag älskar musik. Musik är det enda som kopplar mig med resten av världen. Haydn är min favorit, han skrev över 360 timmar musik och varje not speglar hur han mådde under tiden den skrevs. Han var som skaparen, orsaken till att klassisk musik blev som den blev. 

Det var min mor som lärde mig vad musik var och hon visade mig Haydn och lärde mig hur man spelade hans många stycken. Hon brukade säga att det var för att jag och far skulle ha något gemensamt. Men efter ett tag märkte jag att jag kunde visa vem jag är när när jag spelade; jag kunde känna mig mindre konstig. Jag har alltid varit annorlunda, mor kallar det för en superkraft, men superkrafter brukar vara bra. 

Just nu är livet hemskt. Allt jag kan se framför mig är mörker. Oändligt mörker. Det verkar aldrig bli bättre. Ändå sedan far lämnade har allt varit annorlunda. Nätterna blir långa, dagarna blir korta. Ljuset jag såg i mor har släckts. Hon nämner den fina stranden, där far sitter och väntar på mig. Mor sa att far bara såg mörker, att det var därför det hände, att det var därför han gjorde det han gjorde, att det var därför han brukade slå mig med bältet. 

Mor brukar nämna att folk har problem, som jag. Problem som inte syns, utan problem som är fast i hjärnan. Mor brukar säga att det fanns hos far också. Problemen var inte alltid där. Jag har sett bilder av mor och far när de träffade varandra. De såg glada ut, men glädjen rann ut ur far lika snabbt som den kom till honom. Han brukade nämna att vissa saker inte ville lämna hans hjärna, att det var det som förstörde honom. 

När han spelade piano var det aggressivt, men samtidigt darrigt. Han lät osäker, som om han inte hade spelat låten hundratals gånger. Far ägde många vinylskivor, hans favorit var en samlingsalbum av Haydns “Le matin, Le midi et Le soir”. Han brukade säga att den representerade livet, att den började i högt tempo, livfullt och slutade långsamt och stressigt. 

När jag hittade honom spelade han “Le Soir”. Han såg lycklig ut, lycklig över att det var slut. Han hade en lapp i handen. På lappen stod det att det en gång skulle vara min tur att få spela “Le Soir” och att det var dagen som vi skulle återförenas.

Nu hör jag en liten ton. Haydns “Le soir”. Tonen säger att friheten finns. Det blir mörkt, det blir molnigt, och det blir svårt att se. Jag borde vara rädd, men allt jag känner är en känsla av lugn, för första gången på väldigt länge. 

Nu sitter jag på den här stranden och blickar tillbaka på mitt förra liv, mina misstag och mina storheter. Mina ögonblick, mina tankar och mina uppenbarelser. Jag ser en siluett i horisonten och “Le Matin” börjar spelas. Jag är lycklig, äntligen, med händerna i mina haydnfickor, men jag behöver inte härma någon som ser lugnt på världen.

___

Juryns motivering: ”En tonsäker (i ordets rätta bemärkelse) betraktelse över musikens kraft, i fin dialog med sin ursprungstext. Musikaliskt och stämningsfullt, och med en alldeles egen puls. En liten tidsmaskin, i vilken vi ges förmånen att följa med mellan ljus och mörker, glädje och sorg. Författaren rör sig på ett aktsamt sätt mellan det lilla och det stora och texten blir till en ventil, rakt in i djupet av människan.”

___