Klubbland

av Nora Holand

En novell som utgår ifrån låten Klubbland av Håkan Hellström

___

Spegeln är skitsmutsig fast har guldram. Utanför fönstret smeker mörkret glasrutan med vassa naglar och en liten röd lampa som står framför spegeln försöker skrika åt det att sluta. Jag är sjutton år och har nylackerade skor och ska snart ha en festnatt i helvetet. Nu sminkar jag mig. Mitt flickrum är litet, jag spelar musik, Håkan Hellström sjunger Oh-oh ooh, yeah och klockan är snart åtta så om tio minuter går spårvagnen. Från köket skriker mamma:
”Älskling, vem var det du skulle sova hos nu igen?” och jag skriker:
”En kompis från skolan, men jag går nu! Älskar dig”
Tar med mig telefonen, hörlurar, läppstift, petflaskan med sprit; på mig en klänning, jacka, skorna. Det är kallt ute när jag väntar på spårvagnen. November störtar mot sitt slut och graderna sjunker till minus om kvällarna. Det sticker i fingrarna när jag tar en klunk ur flaskan och sms-ar dig:
Klubbland?
Du svarar nästan genast: Yeah!!!

När jag stiger på spårvagnen sitter du redan där. Tusen meter mörkt hår ligger utslaget över axlarna, du plattar det ofta inför sådana här nätter för att du tycker att det får dig att se farlig ut. Du har på dig en röd kappa och fötterna på sätet framför. Ögonen är riktade ner i telefonen. Jag stannar till innan jag går fram och sätter mig och slås, som jag ibland gör, av hur intensiv synen av dig är. Det är ingen särskild skönhet att tala om egentligen, näsan är lite krokig och du har ett födelsemärke nära underläppen som du hatar. Ögonbrynen är tjocka och lite stökiga. Nej, kanske inte skönhet, men du har en skärpa som ingen annan har. Då och då när jag ser dig är det som att alla andra är lite suddiga i kanten, du är den enda som är i fokus. Nu tittar du upp från telefonen och fokuserar på mig. Jag går fram – din raka klara blick på mig hela tiden. En kort skamlig kyss. Hej.
”Var är Ernst-Hugo?”
Du: ”Han möter oss utanför, han skulle på någon konstutställning innan”
Jag skrattar och säger att konstutställning är pretentiöst. Egentligen är Ernst-Hugo utsökt. Jag vill ha hans liv mer än du vill såklart. Stället han ska möta oss utanför är Klubbland, smeknamn helvetet, en skum nattklubb i utkanten av staden som inte tar leg i dörren. De flesta som är där är som oss, för unga för allt annat och för desperata för att stanna hemma. Det är inte som en hemmafest, man stiger in i en annan dimension när man stiger in i helvetet. Ingenting gäller längre. Syret räcker knappt i trängseln, rök och rött ljus är hela rummet, och ofta svimmar någon. Förra året gick rykten om att spriten som serveras innehåller ett sanningsserum. Jag älskar det.

När vi kommer fram står han redan där på den blanksvarta asfalten och ser ut att frysa.
”Hur var konsten?” skriker du fast du inte måste skrika. Helvetets dörrar är tjocka och musiken hörs inte ut. En kort paus följer när din röst skär sig mot nattens tystnad och ekar mellan husen. Ernst-Hugo harklar sig.
”Skittråkig. Det var mest massa torra gamlingar som kom från sina jobb. Clowner”
Vi krokar arm med honom. Jag till vänster.
”Konst är patetiskt i alla fall!” skriker du igen och tar högerarmen.
”Patetik är konst” hinner han svara innan dörren öppnas och musiken kommer samtidigt som hettan och svettlukten. In i sorlet. Det första som slår en är alltid basen. Jag tror ofta att det är tryckvågorna från den som tvingar runt blodet i mina ådror när jag är här inne. Stannar man tillräckligt länge är man inget annat än en basgång, stannar man för länge tills stället stänger och sista låten tystnar kan hjärtat stanna i chocken av slå själv igen. Det andra som slår en är kropparna, folk är så nära, alla dansar som om de snart ska dö. Det här är ett laglöst land fullt av unga, det är sensualitet och synder och undertryckt våld. Det tredje som slår en är att alkoholen från spårvagnsfärden har börjat kännas. Då är det redan försent för att vända i dörren.

Nu tränger vi oss fram till toaletten. Rummet är trångt, när jag sitter på toastolen känns det som att kakelväggarna buktar inåt. Någon har skrivit clown ovanför spegeln med tjock tuschpenna. Min egen spegelbild flyter ut i en sekund för att sedan koncentreras igen. Det är kul. Det känns som att mina atomer är tätare än vanligt, alla känslor vibrerar, jag tänker att jag är mitt mest intensiva jag nu. När jag kommer ut säger jag till Ernst-Hugo att jag känner mig som outspädd saft.
Ernst-Hugo säger: ”Eh va?”
Men du fattar. Såklart.
”Hon känner sig som outspädd saft. Gå på toa nu”

Han går in. Vi står ensamma utanför i en mörk liten korridor, taket är lågt och fyllan är runt oss men kan inte nå hit. Golvet är schackrutigt här, det är det i hela helvetet men det syns knappt annars för alla fötter. Jag lutar mig mot väggen, du mot mig. Ger mig en klunk från min petflaska utan att släppa mig med ögonen. Jag älskar när vi är så här. Jag säger till dig att jag älskar när vi är såhär och då skrattar du och kysser mig. Vi hånglar utanför toaletten. Du hettar mot mig. Jag försöker hålla fast dig med läpparna, få dig att känna all smärta jag har att ge, stanna för den. Kanske funkar det och kanske känner du det också för du är tryckt mot mig och ingen andas. Jag vill ha din själ i min mun. Men så trycks handtaget ner och du tar ett steg ifrån mig samtidigt som Ernst-Hugo kommer ut. Han har inte sett i natt heller. Han tar dig i handen som jag skulle kunna ta dig i handen, åsynen av er är som en bilkrasch, jag vill inte se våldet, blodet, er älska varandra men jag kan inte slita mig. Han fattar inte. Han säger:
”Kom älskling, jag vill dansa”

Och du ser inte på mig.

___

Juryns motivering: ”Klubbland är en tät och intensiv kortnovell inspirerad av Håkan Hellströms låt med samma namn. Med ett högt tempo och genom såväl träffsäkra som säregna uttryck suger den in oss i en tonårsvärld där sorgen över vad vi saknar och glädjen i det vi har går hand i hand.”

___

”OCH SÅ VILLE JAG SKRIVA NÅGOT OM AT VARA UNG FRÅN NÅGON SOM ÄR UNG JUST NU, UTAN ATT ROMANTISERA ELLER FÖRKASTA”

Hur fick du idén till texten?
Jag utgick mycket ifrån just känslan i låten, som är svår att sätta fingret på men som jag fastnade för. Den är intensiv och liksom adrenalin-kickad, men det finns också en desperation där. Det är en så himla tunn gräns mellan himmel och helvete i den, och jag ville utforska den kontrasten mer. Och så ville jag skriva något om att vara ung från någon som är ung just nu, utan att romantisera eller förkasta. Att det skulle handla om kärlek i all sin komplexitet kom med av bara farten.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Allra mest skriver jag poesi, då får jag ofta inspiration i stunden och skriver så fort jag får ett infall. Där är det ju narcissistiskt nog mest jag som är min egen musa, jag skriver om saker jag känner och om saker som får mig att känna. Typisk tonårsångest. Men jag älskar också att skriva om människor, det är i alla fall centralt i mitt skrivande, fascinationen för folk. Och så tycker jag om att ge mig in i specifika stämningar och forma en hel text runt en.

Vad gör du mer än att skriva?
Jag går andra året på Midgårdsskolan i Umeå och pluggar teater. Jag tycker också om film och har skapat några kortfilmer med ett gäng kompisar. Sen läser jag en hel del, är i redaktionen för skoltidningen, gillar yoga, går mycket och spenderar tid med folk jag tycker om.

Tack för ditt bidrag!