JAG ÄR INTE RÄDD

av Vera Smith Jonsson

Inspirerad av I am not afraid av Vanesa Rubic

Den dagen kändes solens ljus falskt. Den lyste starkt högst upp på en näst intill molnfri himmel, men kylan var trots det närvarande. Likt vatten gled den in genom sprickorna runt fönstren och samlades omkring barnen. En trasig och sliten filt som inte lyckades hålla någonting varmt. Ledet av barn liknade ett bergigt landskap med toppar och dalar. Vissa hade hunnit växa mycket under sina år i livet, andra såg knappt ut att ha växt alls. De stod nära varandra, inte bara för att rummet var trångt, utan också för att hålla värmen. Darrande kroppar rörde darrande kroppar och prasslet av nystrukna skjortor hördes varje gång någon rörde sig.
Deras skoluniformer dög aldrig på vintern, och just detta året tycktes vintern mer utdragen än vanligt. Det hade varit minusgrader i flera veckor och varje morgon fick ett tunnt lager frost de asfalterade gatorna att glittra magiskt. Frostblommor formades på fönsterrutorna, och när barnen gick till skolan bildades moln vid deras munnar varje gång de andades ut.
I ett rektangulärt skolhus stod ett antal barn och skakade, men om de skakade på grund av köld eller nervositet kände bara de till. Ledet slutade framför en trädörr bakom vilken ett nytt rum fanns. I det rummet skulle de, liksom alla barn som nått tretton års ålder, svära sin lojalitet till staden. Med jämna mellanrum öppnades dörren av en bredaxlad man med svart kostym och hår så noggrant slickat mot skallen att det såg målat ut. Rektorn var en vis och godhjärtad man. Han välkomnade dem en och en in i rummet och stängde dörren efter sig.
Trea i ledet var en flicka. Hennes mamma hade flätat hennes hår noggrant på morgonen och sagt att allt skulle bli bra så länge flickan visste hur mycket hon älskade staden. Nog älskade hon staden. Det hade hon lärt sig i skolan.
En gång hade hon slagit upp monoton i ordboken och trodde att det ordet beskrev staden bra. Allt följde samma mönster. Det var samma hus som kantade stadens gator och samma mat i skolmatsalen. Samma psalmer i kyrkan på söndagarna och samma kläder i garderoberna. Flickan hade bestämt sig för att staden var monoton, men visst kan monotoni vara älskvärt?
Hon hade lärt sig i skolan att stadens enformighet var en bra sak. Det ledde till vanor och lugn och en känsla av gemenskap. Det var så det skulle vara, och även om flickan aldrig hade sett några andra städer med sina egna ögon hade hon hört att de präglades av krig, stöld och mord, saker som aldrig hände i staden där hon själv bodde. Kanske kunde enformigheten leda till en sorts känsla av mättnad vissa dagar, men är det inte bättre att vara mätt än att vara hungrig?
Dörren öppnades och rektorn bad barnet längst fram att följa med in i rummet. Pojken följde efter utan ett ord och sedan var det inget mer med det, men det var ändå något som vred på sig inuti flickans mage. Hon var nervös, för hon visste inte säkert vad som skulle hända, men hon var inte rädd, för hon visste att rektorn inte skulle skada henne. Han hade en gång låtit bli att äta middag för att istället ge sin mat till ett svältande barn. Flickan i ledet hade en gång låtit bli att äta middag för att det inte fanns någon middag hemma, men det var en annan sak, för det hade ingenting med godhet att göra.
Hon tittade ner på sina skor och önskade att tiden skulle gå snabbare. I sitt huvud gick hon igenom de få meningar hon skulle säga för att visa sin lojalitet. För din kärlek ger jag upp mitt liv och mina drömmar. För din kärlek ber jag om förlåtelse för alla mina synder. För din kärlek tar jag till vapen i ditt namn. Jag är inte rädd att blöda. Jag är inte rädd att svälta. Jag är inte rädd… Hon kunde inte komma ihåg den sista meningen.
Bakom flickan viskade någon för sig själv. Hon undrade om personen visste att andra kunde höra det susande mumlet av ord. Hon önskade att personen kunde vara tyst. Var det inte tyst kunde hon inte höra sina tankar, och kunde hon inte höra sina tankar skulle hon aldrig komma ihåg den sista meningen.
Jag är inte rädd för… Vad var hon inte rädd för? Det fanns mycket hon inte var rädd för, men samtidigt mycket som hon var rädd för. Jag är inte rädd för… Mörker? Hon var inte rädd för mörker, men det var inte mörker, det visste hon.
Dörren slogs upp igen och rektorn bad barnet framför flickan att följa med honom in i rummet. Nu var flickan först. Framför henne var bara dörren. Hon önskade att tiden skulle stanna. Hon var inte redo. Hon var nervös och kanske var hon även rädd, för tänk om hon skulle misslyckas. Hon var rädd för att göra rektorn besviken. Hon undrade vad som hände om man misslyckades. En granne till henne hade gjort testet året innan och hon hade inte sett honom sedan dess. Hon ville inte bli ivägskickad.
För din kärlek ger jag upp mitt liv och mina drömmar. Varför? Flickan visste inte säkert vilka drömmar hon hade, men hon ville definitivt inte ge upp dem. Det lät inte bra. När hon tänkte på det var det ingenting som lät bra med de sex meningarna. Jag är inte rädd för…
Hon huttrade till och tänkte att det var på grund av kylan och inget annat. Någon hostade långt bak i ledet. Sluta hosta, tänkte flickan, var tyst. Låt mig tänka.
Hon tittade ut genom ett av fönstren. Utanför såg hon de grå husen som missfärgade sockerbitar längs vägarna. Det var en labyrint av klossar och hon visste inte vägen ut. Jag är inte rädd för…
Dörren öppnades och rektorn som var så god såg ut som en stor, mörk skugga i dörröppningen. Han var monstret som gömde sig under sängen, vilket var ologiskt för han var så god. Hans röst var djup och påminde henne om vintern. Vill du vara så snäll och följa med mig in? Utanför fönstret gick solen i moln och kylan tycktes genast mer påträngande. Den var inte längre en trasig filt, utan en krigar som barbariskt trängde sig genom alla lager kläder och hud tills den nådde benet. Oförlåtande och kompakt. Våldsam. Jag är inte rädd för…

Juryns motivering: ”Jag är inte rädd är ett slipat dramaturgiskt verk. På ett skickligt sätt stegras sakta rädslanberättelsen igenom, bland annat tack vare att man inte riktigt vet vad flickan i texten är rädd för. Det finns också en självständig estetik i texten, en originalitet, och juryn ser likheter till The Handmaid’s Tale av Margret Atwood.”

”JAG BLIR INSPIRERAD AV SÅDANT ANDRA SKAPAT”

Hur fick du idén till texten?
Jag tycker att totalitarism kan vara ett ganska spännande ämne att läsa om, det kan tolkas på många olika sätt och skrivas om från många olika perspektiv. Jag fick idén till min egen text efter att ha läst I am not afraid av Vanesa Rabic. Det är en kärleksdikt om att blint lita på någon. Jag tänkte att den inte behövde handla om någon romantisk kärlek, utan att det lika gärna kunde vara kärlek till någon sorts ledare eller makt, och bestämde mig därmed för att skriva min text.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Jag vet egentligen inte helt säkert, men jag skulle tro att jag blir inspirerad av sådant andra skapat, som filmer, böcker, låtar och pjäser. Utöver det blir jag ofta inspirerad av vanligt folk jag ser på stan, eller spännande och mindre spännande händelser i vardagen.

Vad gör du mer än att skriva?
När jag inte skriver, och inte är i skolan, spelar jag gärna teater eller klättrar. Jag tycker även om att läsa, lyssna på musik eller podcasts, och att ta promenader när det är fint väder. Jag uppskattar självklart också att se på tv lite då och då, helst brittiska deckarserier.

Tack för ditt bidrag!