JAG ÄR ALLTID MED DIG

av Amanda Bravo

Inspirerad av M av Kent

”Var vill du att jag ställer rosorna?”
Vårsolen lyser in genom de klargula gardinerna. Citrongula, som du kallar dem. Det var mamma som tog med dem hemifrån när du inte längre stod ut med de tråkiga vita.
”Där på bordet blir bra.” Du ler stort trots blåsorna i munnen. Smärtan skiner igenom dina tappra försök att dölja den. Min fina syster. Min lilla, lilla storasyster. Du ser ut som ett spöke där du ligger. Det skulle ju vara du som tog hand om mig.
Jag ställer buketten på bordet och betraktar den, sträcker ut handen för att dona med de redan perfekt arrangerade blommorna. Du får många blommor nu. Många små handskrivna kort som uppmanar dig att kämpa på och vara stark. Och visst kämpar du. Men för fel sak. Jag sväljer tårarna och vänder mig om för att möta ditt leende.
”Kom hit.” Du lyfter på täcket och jag kryper ned bredvid dig, tätt intill så att vi båda får plats i den smala sjukhussängen. Din hand sträcker sig efter min. Våra fingrar sluter sig om varandra, smeker lätt över handryggarna. ”Blev du glad för presenten?” viskar du.
”Såklart. Men du behövde inte ge mig den. Det är så himla mycket pengar.”
”Äh.” Du lägger dig till rätta och släpper ut ett djupt andetag. ”Finns ingen anledning för mig
att vara snål.”
”Säg inte så.”
”Det är ju sant.”
”Snälla, Mia.”
”Förlåt.” Du stryker mig över håret. ”Förlåt, Saga.”
Jag kryper närmare dig fast du är kall, trycker mitt öra mot ditt bröst som jag brukade göra när jag var yngre. Dina hjärtslag har alltid skänkt mig tröst. Det skrämmer mig att veta att de nästan upphörde en gång.
”Du vet att jag aldrig kommer att lämna dig.” Din röst är len men allvarlig. Jag vill inte lyssna. En tår har letat sig ut ur ögonvrån och makar sig långsamt nedför min kind. Jag håller andan för att du inte ska höra mig snörvla. Men du vet redan att jag gråter. Du släpper taget om min hand och stryker ditt pekfinger under mitt öga för att torka bort tåren som ligger där. ”Var inte ledsen. Jag är alltid med dig.”
Jag klarar inte av att säga någonting. Ord räcker inte till för att förmedla hur mycket jag älskar dig. Hur mycket jag hatar sjukdomen som sakta stjäl dig ifrån mig, bit för bit. Hur mycket jag ibland hatar dig för att du inte kämpar mer. För att du inte äter. Inte ens när du står inför döden vågar du äta. Ibland tänker jag att du är självisk. Men det vågar jag inte säga högt. Jag skäms alldeles för mycket.
”Ta en bild på mig, Saga.”
Jag har ingen lust att fota. Just det här vill jag inte minnas. Men du är trots allt min syster. Och när du är borta antar jag att jag kommer hålla fast vid varje minne jag har av dig, oavsett hur hemskt det är. Jag sväljer tårarna och rätar på ryggen. Klistrar på ett leende. ”Okej.”
Kameran blixtrar till. Du ler inte på bilden. Vi vet båda hur hemsk du ser ut, men vi ser olika saker. Jag ser din utmärglade kropp och bleka hy. Du ser ett groteskt monster. Ingen av oss säger någonting. Jag sneglar på dig och ser att dina axlar har fallit fram och blicken vandrat ned mot marken. Med snabba fingrar klickar jag bort bilden och blir stående bredvid sängen med kameran i ett krampaktigt grepp. Den är tung i mina händer. Dyr. Du hade verkligen inte behövt köpa den till mig. Jag vill inte ha den, inte egentligen. Hur ska jag kunna använda den när du är borta? När allt jag förknippar den med är sjukhus och död?
Jag skruvar på linslocket och lägger kameran bredvid rosorna. Ler ett halvt leende och lägger mig bredvid dig igen. Du leker med mitt hår igen, tvinnar det mellan dina fingrar och flätar på måfå. Jag önskar att jag kunde stanna tiden och få ligga kvar här, bredvid dig, för alltid. Men mest av allt önskar jag att du kunde bli frisk.
”Du är en duktig fotograf ”, säger du till slut.
”Tack.”
”Snart är det val.”
”Mm.”
”Du röstar va? Tillsammans med mamma?”
”Såklart.” Det stinger i hjärtat. Egentligen är det meningen att vi alla tre ska gå och rösta tillsammans. Du, jag och mamma. Min första gång i valbåset. Men det är långt kvar till september, och ditt hjärta slår saktare för varje dag som går.
”Egentligen borde du göra mer än bara rösta. Bli politiker! Sätt gubbarna på plats.” Du flinar ett sprucket leende. De flesta av tänderna är kvar, men de är sköra.
”Jag bryr mig inte så mycket om det där.”
”Nähä. Vad bryr du dig om då?”
”Dig.”
Dina händer stannar upp och du släpper ut ett frustande skratt. ”Jävla tönt.” Du slänger en blick mot klockan och suckar. Skrattet försvinner från rummet. ”Snart kopplar de upp mig igen.”
Vi ligger tysta en stund. Jag vet att din ångest snart kommer att slå till. Jag vet att det snart är dags för mig att gå. Men innan jag gör det, är det en sak jag måste få svar på. En sak jag skäms över att ens vilja fråga. Jag sväljer hårt och pillar på täcket. En tråd har slagit sig fri i ena hörnet. Jag tvinnar den mellan fingrarna. ”Du vill väl inte dö, Mia?”
”Vem har sagt något om att dö?”
Tonfallet i din röst retar mig. Varför kan du aldrig bara vara ärlig? Jag sätter mig upp i sängen och stirrar på dig. ”Du kommer att dö om du inte äter. Fattar du inte det?” Jag hör själv hur ynklig min röst låter. Mesig. Och plötsligt går det inte att hålla tårarna inne längre. De rullar nedför kinderna, dessa tårar av maktlöshet. Jag gråter för att jag vet att du inte kommer lyssna vad jag än säger.
”Du ska inte oroa dig för sånt där. Och det är klart att jag äter! Jag lovar.”
”Du ljuger.”
”Jag skulle aldrig ljuga för dig, Saga.” Du sträcker ut din hand efter min. Jag låter dig ta den. ”Kom hit”, viskar du och drar mig mot dig. Vi omfamnar varandra och jag hulkar mot din axel. Du klappar mig på ryggen och tröstar så gott du kan. ”Var inte rädd, Saga. Allting ska bli bra.”
Men jag är rädd. Jag är livrädd. Och jag tror att du är rädd, du med.

Juryns motivering: ”Med imponerande gestaltning och spänning i språket visar denna genomarbetade text upp ett spektrum av motstridiga känslor i en nära syskonrelation där den ena drabbats av ätstörning. Läsaren får vara med under några minuter i en sjukhussal, men mellan raderna ryms år av kärlek, uppgivenhet och vanmaktens smärta. Med lätt hand har skribenten använt precisa bilder och gestaltande dialog för att styra läsaren i känslorna utan att någonsin bli övertydlig.”

”JAG SKRIVER HELA TIDEN MEN DELAR SÄLLAN MED MIG AV MINA TEXTER”

Hur känns det och vad betyder det här priset för dig?
Jag blev otroligt glad och överraskad när jag fick veta att jag hade vunnit. Jag skriver hela tiden men delar sällan med mig av mina texter. Att få den här typen av erkännande blir som ett kvitto på att det jag skriver faktiskt kan betyda något för någon annan, och inte bara för mig själv.

Hur fick du idén till texten? 
Just den här texten handlade från början om en vän till mig som dog i cancer. Under tiden jag skrev förändrades den och kom att handla om något helt annat. Jag hade ätstörningar som yngre men blev tack och lov aldrig lika sjuk som Mia i texten, däremot hade jag vänner som behövde vara inlagda i perioder. Jag har två storasystrar som jag i efterhand märker också har influerat texten väldigt mycket.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Det kan vara vad som helst – musik, bilder på människor, något någon säger eller gör. När jag skriver utgår jag för det mesta från händelser i mitt eget liv, men byter ofta perspektiv eller plats. Så småningom växer texten och blir till något helt skilt från det jag själv har upplevt.

Vad gör du mer än att skriva?
Just nu går jag sista terminen på en skrivlinje på gymnasiet. Jag är ideellt engagerad i organisationen Freethem, som arbetar opinionsbildande mot bland annat sexköp och porr. Jag har ett stort intresse för samhällsfrågor och gräver gärna ned mig i forskningsrapporter och debatter. Förutom det läser jag mycket.

Tack för ditt bidrag!