Fjäll

av Alva Fureman

Inspirerad av Arktiska oceanen, Säkert!

___

Tack för topparna
mineralerna
bäckarna
deras starka ryggar
Jag går försiktigt på dem nu

Mossljung
granit
myrmark

Lukterna, så klara och starka
Kängorna ger vika
för stenarna kammossan jorden
Allt har legat utsträckt och väntat
betraktat oss tålmodigt all denna tid

När jag stänger ögonen väntar de
fortfarande där
Tänk
att de alltid väntar ändå
Ser brottstycken av dalarna
även i mörkret finns de kvar

Mellan tältdukens dubbla lager
börjar jag tvivla
Tänk om

Blixtlåsets tandrader dras isär
öppnar upp till livmodern
tältet som skiljer oss från fjället och hela dess välde
Det finns kvar
det finns ännu kvar

Utanför sliter vinden i understället
försöker hala ut natten ur tygets fibrer
Ljuset har gjort en omsväng
och bergets konturer mjuknat
Blivit följsammare

De brantaste sträckorna ser nu kroppsliga ut
som kurvorna hos dig som fortfarande sover
inuti tältet, livmodern
dubbla hinnor som bäddar in
räddar dig från att lösas upp i luften
Den som är så klar
att jag försöker ta dubbla andetag av den

Tack för att du gav mig fjället
vördnaden
tacksamheten
förståelsen

Men
varför förklarade du
aldrig för mig
vad som händer
vad vi gör
Om det här försvinner
När det här inte längre finns kvar

___

Juryns motivering: ”Inspirerad av stycket Arktiska Oceanen av Säkert är den poetiska texten Fjäll ett konstverk i sig själv. Vördnaden och kärleken till fjällets storhet är sinnligt gestaltade. Budskapet om omsorg och tacksamhet till naturen berör oss på djupet.”

___

”ÄR DET SÅHÄR VÅRA FRAMTIDA SOMRAR KOMMER ATT SE UT?”

Hur känns det och vad betyder det här priset för dig?
Det känns fantastiskt roligt och ärofyllt! Att någon annan ser ett värde i något jag skrivit känns omvälvande och väldigt sporrande. Det gör mig ivrig att skriva mer och utveckla mitt skrivande!

Hur fick du idén till texten?
En kombination av klimatångest och en fjällvandring inspirerade mig att skriva texten. I somras gjorde jag en vandring samtidigt som en rad skogsbränder härjade runt om i Jämtland. Att komma upp på fjället och upptäcka den knastertorra mossan, de uttorkade bäckarna och vakna upp i rökdis från bränderna kändes nästan dystopiskt. Där och då blev klimatfrågan så påtaglig; är det såhär våra framtida somrar kommer att se ut? Jag kände en sådan tacksamhet över att kunna få ta del av naturen och samtidigt en stor rädsla att vi är i full färd med att förstöra det finaste vi har. I låten Arktiska Oceanen sjunger Annika Norlin att ”paniken slog mig i det klara ljuset / tror lättare att trycka bort i vardagsbruset / att allt försvinner / att jag går runt och häller vattenglas när allt redan brinner”. Jag tycker att hon beskriver precis hur lamslående klimatfrågan kan kännas och att det är så lätt att bortse från den i vardagen.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Låttexter, fotografier, samtal man tjuvlyssnar till på bussen, i stort sett allt möjligt! Dessutom tror jag, hur klyschigt det än låter, att jag inspireras av rädslor. Det som känns läskigt att skriva om är oftast det som blir mest intressant.

Vad gör du mer än att skriva?
Just nu går jag sista terminen på gymnasiet men längtar till att snart ha större frihet över min egen tid. Jag tycker om att vara i naturen och vandra, åka skidor och fotografera. Nyligen har jag även börjat lära mig att dreja vilket är svårt och frustrerande men också väldigt roligt! Annars tycker jag förstås om att läsa och hoppas på att få spendera nästkommande år med att plugga litteratur och skrivande.

Tack för ditt bidrag!