En sakta promenad hemåt

av Adelina Jakobsson
Inspirerad av Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”

___

De gröna träden dansar en sakta vals tillsammans med stockholm nattens ljuva bris. Över himlen, bortanför stadens ljus, står stjärnorna på rad och tittar ner på människorna. Trots att vi har promenerat länge kan jag fortfarande höra musikens dova muller från klubben. Eller kanske har musiken bara borrat sig så djupt in i mina öron att jag aldrig kommer bli av med den. Emma snubblar till, ännu en gång, och förbannar sina höga, smala klackar och den ojämna kullerstensvägen. Men jag hör inte vilka ord hon använder. Hennes tal är för otydligt, min hörsel för dålig och min koncentration är obefintlig. Ännu en kväll. Ännu en klubb. Ännu fler drinkar än förra gången.

Så har vi kommit fram till där vi återigen ska skiljas. Som varje gång. Emma svänger höger och jag går åt andra hållet. Ett kort stopp för en kram, en kyss och sen går vi igen. Emma går hem till sig och jag går, genom stan, hem till mig. Som varje gång. Så många gånger vi har gått exakt dessa vägar, svängt dessa kurvor, undvikit dessa gropar. Jag minns fortfarande första gången.

Hösten hade precis börjat sätta sina spår i löven. Som om träden hade blivit doppade i en färgburk men konstnären hade blivit avbruten och missat vissa av grenarna. Ny stad, ny utbildning, ny lägenhet. Jag var så rädd. Jag hade precis tagit studenten och lämnat den lilla stad där jag hade lärt mig prata och gå, älska och hata. Jag hade packat ihop mitt liv, allt jag kunde plocka ner från mina fyra väggar, allt jag kunde skrapa ihop från skrivbordslådan och tagit med mig alla mina lärdomar och erfarenheter i flyttlådor. Men när flyttlasset hade gått, jag och mamma hade låst dörren och satt oss i bilen för att börja den långa resan söderut kände jag att det ändå var någonting som jag hade glömt, någonting som jag hade lämnat kvar i huset, i mitt rum, i tapeterna och när jag stod där, framför min egna lägenhet med nyckeln i handen kände jag att jag inte hade någonting kvar. Jag fanns inte i mina nytvättade kläder, i mina gamla fotoalbum eller i brödrosten vi hade införskaffat. Hur
skulle jag klara mig själv i en ny stad? Hur skulle jag klara mig i stora Stockholm? Utan att känna en enda själ. Så kom första skoldagen och så kom Emma och så blev allting som det blev.

Vänder jag mig om kan jag se hur Emma vinglar vidare i den svala natten. Förhoppningsvis tar hon sig hem utan att falla ihop. Jag fortsätter gå. Det är inte långt kvar nu och jag känner hur tröttheten börjar smyga sig på likt ett rovdjur på jakt. Jag går förbi lövträd och lysande lyktstolpar, bostadshus och byggnader höga som berg. Trampar snett ibland men fortsätter gå för allt jag vill nu är att komma hem till min säng. Då hör jag ett skratt, eller två, nånstans ifrån, bakom ett hörn. Paranoid vrider jag på huvudet lite grann men ser ingen och fortsätter gå, nu lite snabbare.

Plötsligt känner jag hur min korta kjol har börjat glida upp lite på låret och märker hur jackan hänger slappt över axeln. Jag börjar dra i mina kläder medan jag låter fötterna leka följa john i en allt högre hastighet.

När jag kommer runt ett hörn ser jag dem. De står lutade mot väggen och röker i mörkret, skrattar och pratar tyst med varandra. Jag försöker att inte reagera. Jag försöker att göra mig så osynlig som möjligt. Jag försöker att få dem att förstå att de inte behöver reagera. Jag kan bara gå förbi, snabbt, inte säga någonting och de kan bara stå kvar, inte titta hitåt och inte säga någonting. Men jag vet redan nu att det är för sent. Jag råkar, i en millisekund, få ögonkontakt med en av killarna och jag vet att den millisekunden är allt som behövs. Jag hör hur de slutar prata, knuffar till varandra, nickar diskret mot mig. Jag känner hur deras ögon vandrar likt ormar över min, nu allt för lättklädda, kropp. Jag förbannar mig själv för att jag hade tagit dessa kläder ikväll.

Vägen är för trång. Försöker gå så långt bort ifrån dem som möjligt. Är alldeles för nära. Försöker andas, försöker andas normalt. Benen kan inte gå snabbare nu, inte utan att väcka misstänksamhet hos killarna. De står stilla mot väggen. Är snart förbi och allting kommer bli bra. Är snart hemma och då kommer allting bli bra. Men känner då den. Handen. Handen som långsamt sluter sig om min arm. Den kalla, tunga handen runt min varma, lätta arm.

Försöker vrida mig hur hans grepp utan att tydligt visa på rädsla. Han släpper inte taget om min arm. Ser två silhuetter lura i skuggorna bakom honom, hör ett skratt, hör ett hyschande, hör ett ord eller två men kan inte förstå vad de betyder. Står likt en staty, frusen och hjälplös. Sen händer allt. Allt går så snabbt. Minns ingenting. Minns allt. Tyngden av hans kropp. Väggens kalla yta mot min skakande, nakna kropp. Flåsande andning. Stryptag om halsen. Lukten av hö. Vet inte hur länge det
håller på. Tiden står still. Vet inte om den någonsin kommer börja gå igen. Hör ljudet av en spårvagn som åker förbi. Försöker skrika, försöker höras men allt som kommer ur min strupe är en väsande ton.

Så släpper han taget, backar undan, drar upp byxorna, sluter upp med sina vänner och sen går de sakta iväg. Faller ihop, sjunker ner mot väggen och känner tårarna bränna längst mina kinder. Sitter länge och känner ingenting. Sitter tills solens strålar börja smyga sig fram över hustaken. Känner värmen av solen på mina blodtäckta ben. Reser mig krampaktigt upp likt en nyfödd hjortkalv och känner smärta. Börjar stapplande ta mig fram över kullerstensvägen. Dunkandet i mitt huvud från nattens musik har blandat sig med minnet av flåsande andning mot min hals. Snurrar likt en giftig melodi om och om igen inuti mitt huvud utan ett slut. Det är fortfarande tidig morgon och de enda som har vaknat är fåglarna som kvittrade flyger från träd till träd. Likt en änglakör sjunger de men i mina öron hörs bara andning. Solen har nu sträckt ut alla sina armar och alla sina ben och har täckt hela himlen med ljud. Men ser bara två mörka siluetter som står och skrattar.

Natten är över. Går igen. Går sakta. Går sakta hem genom stan.

___

Juryns motivering:”I novellen ’En sakta promenad hemåt’ har Monica Zetterlunds ljuva version av ’Sakta vi gå genom stan’ på ett tonsäkert vis förvridits till en ung kvinnas mardröm. Den stapplande och förväntansfulla vägen till att finna sig själv i en ny stad kontrasteras också av ett efter, där allt har förändrats. Promenaden går från ljus till mörker, där de vanligtvis vackra sinnesintrycken och det levande språket blir en skärande kontrast till det fruktansvärda som händer.”

___

”JAG MÅSTE ALLTID HA EN KÄNSLA FÖR ATT SKRIVA”

Var kom idén till texten ifrån? 

Idén kom egentligen från att jag lyssnade på Monica Zetterlunds låt och tänkte på hur den kan spegla dagens samhälle trots att låten har ett par år på nacken. Texten skrevs också ganska nära då #metoo var stort så det kändes som något väldigt aktuellt.

Vad blir du inspirerad av när du skriver? 
Mycket av min inspiration kommer bara från det som är runt omkring mig. Människor, händelser, naturen etc. Jag måste alltid ha en känsla för att skriva och beroende på vilken känsla jag har så tar texten olika riktning.
Har du något skrivtips?

Skriv skriv skriv. Allt man skriver blir inte bra men allt man skriver blir träning inför din nästa text. Bara sätta sig och skriva saker som egentligen inte har någon betydelse kan ibland vara bra. Varje ord du skriver tar dig närmare ditt stora litterära verk!

Vad gör du mer än att skriva?
Jag går sista året på gymnasiet så jag pluggar. Musik faktiskt. Så jag spelar en hel del, sjunger och skriver låtar. Sen tycker jag också väldigt mycket om att filma och fota så det blir en hel del av det. Sen jobbar jag lite extra och försöker vara ute och promenera i skogen så ofta jag kan.

Tack för ditt bidrag!