Jessica Schiefauer – ”Utnyttja oss”
Jag gjorde mitt första författarbesök våren 2009. Jag hade nyligen debuterat, och trots min lärarutbildning var jag ännu inte van att stå inför en klass och prata.
Än mindre: åka från skola till skola och varje ny lektion stå inför en helt okänd klass, och prata.
Än mindre: stå på en aula-scen inför hundra elever eller mer, och prata.
De första, tja, säg femtio gångerna, var det vansinnigt pirrigt varje gång. De följande tvåhundra gångerna var det inte lika pirrigt. Och nu, efter i runda slängar femhundra författarbesök av olika slag, börjar jag bli ganska van. Men riktigt van blir jag aldrig, för det ena besöket är aldrig det andra likt. En sak har alla besök dock gemensamt: jag kommer rakt in i en social miljö som jag inte vet något om, jag träffar sällan en klass mer än en gång, och jag måste ge allt jag har, varje gång, för att besöket ska bli värdefullt. Det är oftast mycket roligt, ibland mycket givande, och alltid mycket krävande. Utfallen blir oftast goda, ibland fantastiska, och ibland inget vidare. I den här texten vill jag dels dela med mig av mina personliga känslor kring att göra författarbesök i skolor, och återge erfarenheter från några av mina kollegor.
Det händer att jag går ifrån ett författarbesök och känner mig, tja, rätt nöjd. Det gick väl bra? Eleverna verkade lyssna, några ställde till och med en fråga, jag fick en applåd. Jodå, helt okej. Men ändå bär jag en känsla av att det inte skett något riktigt möte mellan mig och dem jag kommit för att möta. Det får mig att fundera. Kunde vi ha gjort det på något annat sätt? Jag har inget allmänt svar på det. Däremot har jag en stark känsla och ett starkt intresse för frågan, och jag har kommit fram till att jag mår som bäst efter ett författarbesök när jag känner mig riktigt, riktigt utnyttjad. Låter det konstigt? Ja, ordet ”utnyttja” har ju flera sorters laddningar. Här använder jag det i positiv bemärkelse: jag vill att den – faktiskt ganska ovanliga – kompetens jag tar med mig in i klassrummet ska bli tagen till vara i största möjliga utsträckning. Ett författarbesök på en skola innebär att eleverna får möjlighet att inse att det finns många olika sorters skrivande, många olika sorters skrivprocesser, många olika anledningar till att skriva, berätta, försöka förmedla något genom ord. Att diktens, novellens eller romanens skrivprocess kan vara något helt annat än att skriva en uppsats eller ett föredrag – att det konstnärliga skrivandet är ett eget universum med helt andra lagar, kanske inga lagar alls? Eller lagar som varje författare skapar själv, utan mallar och förutgivna regler? Den vetskapen, den erfarenheten tar författaren med sig in i klassrummet. Hur gör vi då för att bäst utnyttja den?
Som sagt, ett svar har jag inte. Men för ett par år sedan blev jag ombedd att hålla ett föredrag om författarbesök på en konferens för lärare, och då tog jag hjälp av mina författarkollegor. Via Facebook frågade jag dem ifall de hade något dröm-scenario, eller något värsta scenario, för författarbesök. Jag fick svar från ett tiotal författare som ofta besöker skolor, och svaren var samstämmiga: Vi vill känna oss väl utnyttjade, vi vill kunna ge eleverna så mycket som det bara är möjligt, men för att det ska kunna ske behöver vi ganska mycket hjälp från den skola vi ska besöka. Det händer att varken lärare eller elever har läst en enda av författarnas böcker, och att de inte heller planerar att göra det som en del i skolarbetet. Det kan för all del vara givande att lyssna på en författare ändå, till exempel om man har för avsikt att arbeta med de teman som den inbjudne författaren brukar återkomma till i sina böcker, eller helt enkelt för att författarens yrke och vardag är en ganska ovanlig tillvaro som de flesta inte har insyn i. Hur gör man när man skickar ett manus till förlag? Hur får man betalt? Hur lång tid tar det att skriva en bok? Sådant vill både lärare och elever oftast veta, men – om jag ska vara krass – sådana frågor är lätta att få svar på även om författaren inte finns i klassrummet. Sådant kan man få svar på via mail, till en författare eller till ett förlag. Så när författaren faktiskt står där i klassrummet, livs levande, se då till att utnyttja den till något mer!
Ibland känns det tjusigt att vara en inbjuden författare, det vittnade många av mina kollegor om i min lilla ovetenskapliga Facebook-opinionsundersökning. Det händer att man får en fint iordningställd scen, tillgång till all modern teknik man kan önska sig, exklusivt mineralvatten och en ståtlig blombukett efteråt. (Jag har visserligen hört om författare som kommit till skolor där ingen över huvud taget minns att de bjudit in någon, och jag kom själv till en skola en gång där jag skulle besöka alla niorna, men det gick inte för de var på skolresa, men så går det väl oftast inte till får vi hoppas.)
Nåväl, man har fått applåder och en blombukett. Men om det man sagt inte blir del i ett sammanhang för eleverna (och för lärarna), kan det kännas ganska tomt efteråt. En författare som besöker en skola har till plikt att lägga all sin energi på att förmedla den lust och glädje, den vånda och den smärta som läsande och skrivande kan innebära. Men sen då? Blombuketten är fin, den luktar gott och kommer göra sig bra hemma på matbordet, men vad hände med allt det där man sa? Vad hände med alla orden, med all energin? Har det fått ett fäste någonstans, kommer det plockas upp på något sätt, eller skingras det bara nu, löses upp och blåser bort?
Den författare som lämnar en skola med sådana tankar drar kanske en felaktig slutsats. Kanske går man där och känner sig lite, tja, en aning utnyttjad. Men det som skett, om vi tänker efter, är ju att man inte blivit utnyttjad! Känslan man bär med sig är ju känslan av att vara o-utnyttjad! Ja, det är inte lätt att skilja den ena känslan från den andra, men det ingår i författarens arbete att göra just det, och jag tror att vi (författarna, alltså) behöver bli bättre på att kommunicera det där när vi ska besöka eller har besökt en skola. Vid de tillfällen när jag själv burit den känslan efter ett skolbesök har jag velat förmedla det till skolan, men jag har inte (förrän nu!) lyckats formulera det på ett bra sätt. För hur ska man kunna förklara att det känns lite sorgligt att uppleva att ens besök inte utnyttjats till fullo, hur ska man kunna säga det när man fått sånt där extra exklusivt mineralvatten och en extra ståtlig blombukett? Det låter ju bara gnälligt, högfärdigt, bortskämt, eller hur? Därför tar jag tillfället i akt och säger alltihop nu, i den här texten, och det känns lite som att hoppa rakt ner i en grop med lava, men jag gör det ändå. Här kommer det. Håll i er.
Jag tror att kulturinslag i skolan (författarbesök, läsning av skönlitteratur, teaterbesök, biobesök, konserter, alltihop) direkt kan motverka kulturintresse hos eleverna, om de vuxna som organiserar besöket inte känner ett äkta engagemang. Definitionen av ”äkta” är väl att det inte går att fejka? Visst känns det skönast i magen att organisera något, och delta i något, om man själv har lust att göra det? Och nu, innan jag fortsätter på den här linjen, vill jag göra ett inpass. Jag kommer från en lärarfamilj, jag har själv en lärarutbildning och många av mina vänner är lärare. Jag vet en del om lärarens svåra arbetsvillkor, om kraven på dokumentation och mätbarhet, om tidsbrist och stress. Jag förstår att det jag skriver om äkta intresse kan låta hånfullt för den som knappt kan hålla hakan över ytan i sitt arbete. Men om vi låtsas – det är ju ändå det vi författare är bäst på, att hitta på, att låtsas! – att de yttre begränsningarna inte fanns, då tror jag starkt på att:
1. Du som organiserar ett författarbesök ska välja en författare som du verkligen vill ge dina elever. Välj någon som du själv läst med intresse. Strunta i vem som fått priser eller vem som är populär bland kritikerna. Kanske ska du inte heller ta alltför mycket hänsyn till vilka författare eleverna själva skulle välja, om de fick välja. Det finns nämligen ganska många böcker som man inte visste att man ville läsa förrän efter att man har läst dem. Om du ska bjuda in en författare som skriver för unga, läs då mycket ungdomslitteratur (fråga bibliotekarien efter lite smalare författare som du inte själv känner till ännu) och bilda dig en egen uppfattning. Äkta intresse smittar av sig, och äkta o-intresse smittar nog tyvärr av sig ännu mer.
Punkt 1 var det absolut viktigaste för alla som svarade i min Facebook-undersökning: en intresserad lärare betyder enormt mycket. Jag fick också ett svar från en person som jobbar med att förmedla teater till skolorna, och hon skrev så här: ”För drygt 10 år sen gjorde lärarutbildningen i Växjö en undersökning om elevers upplevelse av teater. Och de kom fram till att barnens upplevelse påverkas enormt av de vuxnas attityd och intresse för kultur.” Detta är ett stort ansvar, det bärs av alla som på ett eller annat sätt arbetar med att ta in kultur i skolan, och det är, tycker jag, ett hedersuppdrag att bära det ansvaret. Och eftersom äkta intresse inte går att fejka, är din ärlighet ovärderlig.
2. Tänk på författaren som en skolresurs, inte som någon som vill ha blombuketter och dyrt mineralvatten. Författarens ovanliga kompetens är en resurs för dina elever, och den resursen kan utnyttjas (där kom ordet igen!) bra eller mindre bra. Författarbesök kostar pengar, och de pengarna utnyttjas illa om besöket inte blir mer än förströelse eller underhållning. Det händer att lärare ger mig en stressad blick när jag kommer till en klass och säger ”Behöver jag vara med tror du eller klarar du dig? Jag skulle behöva rätta lite prov.” Jag förstår dem, absolut, tiden är knapp och proven måste rättas, proven mäter betygen, det mätbara är det som syns, det som syns måste finnas, måste bli gjort. Men om pedagogen inte delar den stund som eleverna har med författaren, förloras minst hälften av författarbesökets värde. Om pedagogen och klassen inte kan diskutera besöket tillsammans, om pedagogen inte kan återkoppla till det och spinna vidare på det (om så bara spontant, när tillfälle uppstår) har författaren egentligen använts som timvikarie. En oacceptabelt, orimligt dyr timvikarie.
3. En god grund att stå på för att författaren ska utnyttjas ordentligt är att både elever och inblandade lärare ska ha något gemensamt med författaren när besöket sker. Ni kan ha läst någon av författarens böcker, ni kan ha diskuterat några av de teman som författaren arbetar med, ni kan ha läst ett urval recensioner, ni kan ha tagit del av någon debatt som pågått kring författaren – det kan se ut på många sätt. Om klassen har gjort något som anknyter till besöket innan författaren kommer, är det ovärderligt för författaren att få ta del av det innan vi kommer. En gång kom jag till en klass som gjort gipsmasker utifrån en av mina böcker, skrivit dikter på bokens tema och haft mängder av diskussioner före mitt besök. Då kom jag som ett komplement till ett redan pågående arbete, det var ett strålande upplägg, men skolan glömde berätta för mig att det var så det var upplagt. Hade jag vetat det hade jag kunnat bidra ännu mer, jag hade kunnat låta mig utnyttjas till fullo istället för till hälften.
4. En författare kommer oftast inte med svar till sina läsare. Men en författare bör kunna komma med infallsvinklar, kanske egna frågor, bakgrundsinformation eller anekdoter kring böckernas tillblivelse som kan berika läsningen (oavsett om läsningen sker före eller efter besöket). En författare bör också vara öppen för att diskutera med läsare som läst men inte tyckt om författarens böcker. Detta ska ni begära att författaren strävar efter under besöket – hen är inte där för att bli beundrad eller hyllad, hen är där för att bidra, låta sig användas som resurs. Om författaren surar över att scenen är för liten, att mineralvattnet är för billigt och att blombuketten uteblir, tycker jag ni ska låta bli att bjuda in den personen fler gånger.
Som avslutning vill jag återge ett vittnesmål från en av författarna som svarade på min Facebook-undersökning. Hon hade varit med om ett riktigt dröm-upplägg vid ett författarbesök på en skola. ”Alla hade läst en av mina böcker. Tillsammans i klassrummet. Vartannat kapitel högläsning från läraren, vartannat kapitel själva. ALLA hade således hängt med. Efter 50 sidor, 100 sidor, 150 sidor och slutet fick eleverna diskussionsfrågor som de pratade om i grupp och bloggade om (på en blogg som jag fick läsa). När jag kom dit visste jag vilka frågor som dykt upp under läsningen, vad som varit svårt, vad de var arga över och vad de ville veta mer om. Jag var hög i en vecka efteråt.”
Egentligen är det inte så svårt, tänkte jag när jag läste hennes kommentar. Det handlar inte om att lägga orimligt mycket tid eller hitta på avancerade grejer som tar all lärarens energi, och det handlar absolut inte om blombuketter och mineralvatten. Läraren är ärligt intresserad av författarens verk, lärare och elever skaffar sig tillsammans en läsupplevelse, och den kompletteras sedan med att författaren (som naturligtvis också måste vara ärligt intresserad, öppen för och engagerad i elevernas frågor och funderingar) kommer på besök. Författaren blir riktigt, riktigt väl utnyttjad – precis som det ska vara.
