Vad lockar med det fantastiska?

Ibland kan det vara befriande att tänka att berättelser och dikter egentligen kan utspela sig var som helst, inte bara i världen så som vi känner den. Fantastiken kan också vara en tillflykt eller plats för frågor och svar i en tillvaro märkt av globala konflikter och klimathot. Några författare som förlagt sina berättelser till skräckmijlö, det fantastiska, efter katastrofen och innan katastrofen är Mats Strandberg, Sofia Nordin och Karin Tidbeck. Vi har ställt några frågor till dem om vad det är med fantastiken som lockar. 

—

Sofia Nordin författare av ungdoms- och vuxenböcker och medlem av Svenska barnboksakademin. 2013 utkom En sekund i taget, första delen i en serie postapokalyptiska ungdomsromaner som blivit flitigt lästa. I dem har alla vuxna försvunnit och i de fyra fristående delarna får läsaren följa olika personer och deras upplevelser i ett katastrofhärjat Sverige.

Hur kom det sig att du förlade historien i en efter katastrofen-miljö?
Jag tycker att efter katastrofen-miljön är fantasieggande – det är lockande att börja fundera på vad man skulle göra och hur man skulle klara sig om det inträffade en stor katastrof här och nu. Vart skulle man ta vägen? Hur skulle man få tag på mat? Skulle man stå ut med sorgen efter sina döda? Hur skulle det vara att raida runt i ett övergivet köpcentrum och ta allt godis man kan komma över?

Gav miljön några särskilda friheter?
I min serie har jag valt att bara låta barn och ungdomar överleva, vilket ger massor av friheter. Vad händer i en värld utan vuxna som säger vad man får göra, och hur och när? Det är spännande att fantisera om!

Hittade du något i den världen som förvånade dig?
Hur sjukt jobbigt och äckligt allting blir med en massa döda kroppar överallt. Inte så att jag inte kunde räkna ut att det är otrevligt med döda kroppar, men det blev oväntat krångligt i texten. Trots att jag lät huvudpersonerna söka sig bort från tättbebyggda områden, så var de tvungna att förhålla sig till de döda hela tiden, även när jag bara ville skriva om relationerna mellan de överlevande.

Hur kommer du bäst i stämning?
Mitt bästa sätt att komma i stämning är … att skriva. Det låter kanske inte så inspirerande, men jag behöver ha det tyst omkring mig, så musik är till exempel förbjuden när jag skriver. Min fantasi sätter inte i gång förrän jag sätter mig vid datorn och skriver, idéerna drar fram nya idéer ur hjärnan.

Har du något tips för att komma igång?
Vänta inte på att du ska komma på en jättebra idé eller en supersmart intrig. Ta din halvbra idé och din ofärdiga intrig och sätt dig och skriv, så brukar det mesta lösa sig vartefter! Den här oplanerade metoden innebär förstås att man behöver ändra och stryka en hel del, och ändra igen, och stryka igen, men för mig funkar det tusen gånger bättre än att gå och vänta på smarta idéer. Och kom ihåg att en kvart om dagen snabbt blir ganska mycket — så gå inte heller och vänta på att du ska ha en ledig vecka eller månad då du ska ha tid att skriva!

—

Mats Strandberg är författare och fick sitt stora genombrott med världssuccén Engelsforstrilogin som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. 2015 kom hans första skräckroman, Färjan, och 2017 Hemmet som utspelar sig på ett demensboende. Hösten 2018 utkom Slutet, en preapokalyptisk berättelse om två ensamma unga människor i en värld som lever på lånad tid.

Vissa är räddhågsna och undviker skräck, vad är det som drar dig till den genren och får dig att återvända?
När skräck är bra är det oslagbart som verklighetsflykt. Det går rakt på reptilhjärnan och får dig att glömma allt annat. Och det är en genre som kan ställa stora frågor om ont och gott, ljus och mörker, liv och död, moraliska val … För mig har skräck också fungerat som ett slags ventil för en massa allmänna orostankar.

När blev du rädd senast?
Räknas klimatångest? För isåfall är jag rädd typ hela tiden.

Gör du något särskilt för att hamna i skräckmode när du ska skriva?
Nej, faktiskt inte. Men jag brukar promenera mycket, jag tänker bäst då.

Har du något allmänt tips för att komma igång och få de kreativa krafterna i rörelse? 
För mig är karaktärerna alltid det viktigaste, oavsett vilken historia du ska berätta. Det är viktigt att veta vilka de är, vad de vill, vad de drömmer om och vad de är rädda för. Jag brukar försöka lära känna dem ordentligt innan jag börjar skriva. Till exempel ”intervjua” dem om deras familjer, vilken klass de tillhör osv. Och så gör jag spellistor, antingen till karaktärerna eller till själva boken. Här är till exempel en spellista jag gjorde till min senaste ungdomsbok Slutet, som handlar om de fyra sista veckorna på Jorden innan en komet utplånar oss alla. Vissa låtar finns med i boken, andra har en stämning eller några textrader som gav mig idéer.

https://open.spotify.com/user/soffpotatis/playlist/5wOfL6KLSrNDQgKI2ZbrUW?si=KcvgRgFSSuKL2xS-cu6tDg

—

Karin Tidbeck är författare och skrivlärare bosatt i Malmö. Hon skriver sci-fi, fantasy, dystopier med mera. Tidbeck debuterade med novellsamlingen Vem är Arvid Pekon? 2012 gav hon ut dystopiromanen Amtaka och ett år senare novellsamlingen Jagannath, delvis skriven på engelska. Berättelserna i Jagannath handlar bland annat om ett barn som föds i en plåtburk, en växeltelefonist som upptäcker att han befinner sig i helvetet och tre korpulenta kvinnor som flyter någonstans bortom tiden.

När började du intressera dig för fantastik och vad hittar du där som saknas i den realistiska litteraturen?
Det är omöjligt att säga exakt när intresset började. Men jag vet i alla fall var: på Huddingebiblioteket, där jag som liten dammsög barn- och ungdomshyllorna på fantasy och science fiction. I fantastiken hittar jag tankeexperiment. Genren är ett stort laboratorium där man kan undersöka idéer, bygga samhällen och utforska fenomen som kanske inte existerar i vår värld idag. Man kan föreslå lösningar på individ- och samhällsproblem, experimentera med alternativa strukturer och tänka sig andra världar. I fantastik kan läsaren kan hitta inspiration, tröst och utmaningar. Som idélitteratur är fantastiken ojämförlig. Den realistiska litteraturen tråkar ärligt talat ut mig.

Dina noveller är väldigt uppslagsrika – var kommer idéerna ifrån? Dyker de upp vid skrivbordet eller när som helst i vardagen? Är berättelserna redan färdiga, eller utvecklas de under skrivandet?
Jag brukar beskriva min hjärna som en komposthög där allt jag läser, ser och upplever samlas. Intrycken multnar och blandas med varandra. När jag skriver går jag och gräver i den där komposthögen för att se om jag hittar något. Idéerna till berättelser kan dyka upp lite var som helst, men oftast när jag redan är igång och skriver. Jag får inte direkt snilleblixtar, inspirationen slår inte till. Jag skriver fram den. Jag sätter mig ned och börjar skriva utan att tänka efter så noga, och så kommer det ut idéer ur pennan. Berättelsen utvecklar sig oftast under tiden jag skriver, det är sällan jag har en klar idé om hur allting ska börja och sluta. Jag får en bild i huvudet och skriver ned den. Sedan utforskar jag vad den där bilden handlar om.

Hur skiljer sig novellskrivandet från romanskrivandet för dig?
Noveller och romaner är olika sorters utmaningar. Med en novell utforskar jag en specifik idé eller ett händelseförlopp. Novellen ska vara koncentrerad och utan dödkött; varje ord gör sitt jobb. Eftersom jag har ganska dåligt med tålamod och många ströidéer passar formen mig bra. En novell kan jag också hålla i huvudet när jag skriver. Ibland, mycket sällan, stöter jag på en idé som kräver mer än några sidor på sig. Då har det blivit en roman. Och det är en helt annan process. Att skriva en roman är för mig som att lägga ett enormt pussel – jag kan inte hålla hela historien i huvudet på samma sätt. Och det tar oerhört mycket tid, jag är en långsam romanförfattare. En novell kan ta alltifrån en vecka till ett år, men mina romaner har snittat på fyra-fem år. Jag skriver om och skriver om. Just nu håller jag på och redigerar en roman som ska komma ut 2020, den har jag pysslat med i fyra år ungefär.

Har du något allmänt tips för att komma igång?
Jag har massor. Men mitt favorittips är det här: satsa inte på att det du skriver ska bli smart och briljant, eller ens bra. Första gången du skriver ned något är det bara ett utkast som du sedan kommer att omarbeta. På engelska finns det ett uttryck – ”shitty first draft” eller ”skitdåligt första utkast” – som jag brukar ha i huvudet när jag skriver något för första gången. Det första utkastet är alltid en enda röra. Skriv färdigt röran. Det är när du börjar redigera som det blir en berättelse.

Ett mer praktiskt tips är automatskrift, som är hur mina utkast oftast börjar: sätt en timer på fem minuter, sätt pennan mot papperet och skriv. Pennan får inte stanna förrän timern har ringt. Gör om tills du inte orkar mer. Ofta ligger det en berättelse och väntar i det du skrev.