”För att få den friheten krävdes en ram”
Patrik Lundberg bor i Malmö och jobbar som författare, journalist och föreläsare. Han är kolumnist på Aftonbladet. 2013 debuterade han med den självbiografiska romanen Gul utanpå och året därpå kom hans andra roman, Onanisterna. I år är han aktuell med Facit – konsten att skriva krönikor. Men det var inte alltid så lätt att börja och få styr på alla ord och anteckningar. Här delar han med sig om hur han fick struktur och kom vidare med sitt skrivande.
—
När jag skulle skriva satt jag ofta och betraktade mitt linjerade block. Allt var möjligt: tänk om jag hade en klassiker inom mig.
Kanske skrev jag en mening, ibland två. Därefter visste jag inte hur jag skulle fortsätta. Klassiker efter klassiker förpassades till papperskorgen.
Så fortsatte det, upp i tonåren och in i vuxenvärlden. Datorer gjorde ingen skillnad, inte heller att jag hade börjat skriva tidningstexter. Problemet var konstant: jag kom sällan längre än en halv sida.
För tio år sedan förändrades allting. Jag flyttade till Korea för att söka efter min biologiska familj. Intrycken var så många och så starka att jag kände mig tvungen att skriva.
Jag skrev i en dagbok, ibland flera gånger om dagen. När jag flyttade hem till Sverige hade jag text nog för en roman. Det hjälpte föga. Anteckningarna spretade, hängde inte ihop. Jag kunde inte berätta min historia.
Veckor blev till månader, månader blev till år. Jag förstod snart att jag var tvungen att söka hjälp.
En bekant tipsade mig om Författarskolan vid Lunds universitet. Jag ansökte och kom in köksvägen via en reservplats. Utbildningen var guld, det kände jag redan från början. Och under en föreläsning fick jag nyckeln: tvättlinemetoden.
Du listar alla delar i ditt manus och hänger dem på en tvättlina. Eller klistrar du post-it-lappar på en lång rad. Eller skriver du en punktlista på din dator.
Nu har din berättelse framför dig. Du kan se vad som saknas och vad som är överflödigt. Du kan också se var varje del ska vara, i vilken ordning du ska berätta.
Dramaturgi, alltså: början, mitten, slutet.
För den som vill göra det mer avancerat: anslag, presentation, fördjupning, konfliktupptrappning, klimax och avtoning.
Jag klippte och klistrade, placerade mina dagboksanteckningar i rimlig ordning och snart hade jag en struktur. Det blev skelettet som jag kom att utveckla till min debutroman, ”Gul utanpå”.
För mig var strukturen ändå ett lyxproblem. Jag hade ju redan, till skillnad från många, min berättelse i huvudet. Det insåg jag när jag började med min första skönlitterära roman, ”Onanisterna”.
Jag kunde sätta en struktur, men var tvungen att tänka fram innehållet. Åter igen använde jag mina kunskaper från Författarskolan. Vi hade lärt oss att skapa karaktärer, noggrant.
Jag tog reda på allt om mina (anti)hjältar: vad de gillade att äta, var de stod politiskt, vilka teveprogram de tyckte om, och så vidare. Nästan ingenting av detta kom med i romanen men jag visste allt om dem, kände dem som mina bästa vänner. Jag hade levandegjort mina karaktärer. De var fiktiva men så sanna i mitt huvud att de för mig var verkliga.
Likadant gjorde jag med den värld jag placerade dem i. Jag tog reda på allt om deras hemstad, om tidseran de levde i. Jag funderade på hur de förhöll sig till utomstående och hur utomstående förhöll sig till dem.
Sedan skapade jag strukturen, tvättlinan. Fantiserade ihop berättelsen tills jag visste ungefär hur allting skulle börja, trappas upp och sluta. Och då hade jag inte ens börjat skriva.
När jag väl skrev förändrades en hel del. Det var naturligt, eftersom en författare måste fråga sig vad texten vill. Processen var organisk, den växte som en ingefära nästan.
Men för att få den friheten behövdes en ram: min tvättlina, min värld och mina karaktärer.
Böckerna blev inga klassiker, kanske, men jag har resten av livet på mig att skriva en sådan. En sak kan jag ändå konstatera: utan allt förarbete hade jag fortfarande suttit och stirrat på mitt linjerade block.
Patrik Lundberg
