Foto: Daniel Wirgård

”Litteraturen som fetisch”

Intervju med Andrés Stoopendaal

Andrés, din första bok, romanen ”Maskerad” (2011), berättas av den parisiske fjortonåringen Maxence. Texten vimlar av fin-/kultlitterära referenser intill namedroppingens gräns – Rimbaud, Verlaine, Shakespeare, Proust och Camus, men också mer samtida franska ”inneförfattare” och filmer. Beror detta på hur viktigt skrivandet är för Maxence, hans storslagna författardrömmar? Eller vad spelar dessa många referenser för roll i texten?

Jag tänker att boken beskriver en socialiseringsprocess, och i det att skapa sig en identitet – i Maxences fall en identitet som författare och intellektuell – ingår att man väljer sina attribut.

I identitetsbygget ingår en kanon av författare, med deras tillhörande biografiska myter, böcker, filmer – och ett väldigt medvetet val av vad som är bättre och sämre författare. (”Harry Potter” går bort – och Maxence blir närmast förtvivlad när några av hans kamrater inte förstår det uppenbara i detta.)

Men det ligger inte bara hos Maxence själv, utan är också inbyggt i själva kulturen. Jag studerade Pierre Bourdieu då jag skrev boken, under en projektledarutbildning inom kulturområdet, och mitt skrivande tog intryck av habitustänkandet. Det blev viktigt för mig i skrivandet att visa hur en viss grupp har vissa (historiskt bestämda) värderingar, strävar efter ett mycket väldefinierat kulturellt kapital. Genom att detta också avgränsar gruppen (intellektuell överklass) gentemot andra grupper, blir litteraturen närmast en fetisch.

Rent stilmässigt kan man säga att ”Maskerad” har en mycket tydlig berättarröst – Maxence talar/skriver i första person – men att hans eget, ”feminina” sätt att tala, som ständigt är på sin vakt och är mån om att verka smart, ”bryts” i vissa passager. Till exempel bryts det vardagliga berättandet av Maxences brutala drömmar och dagdrömmar, av andra texter som han själv har skrivit, av ultravåldsamma rollspel, där en spelledare berättar handlingen, men också av långa repliker från andra. Är dessa passager något slags ”dolda” litterära referenser?

Ja, det kan man kanske säga. Rollspelsvärlden, och det språk jag använder för att låta Maxence återge den, med dess högteknologiska språkapparat, våldsförhärligande, vapenfetischistiska machoestetik och dystopiska framtidsscenarion, är en pastisch av sci-fi-genren, inte minst av William Gibsons böcker. Även denna parallella värld är ytterst verklig för Maxence, men där råder helt andra regler och värderingar än i hans vanliga tillvaro. Och han ifrågasätter dem egentligen inte alls.

Det finns en lärare i boken, Charpentier, som under en lektion kommer med en mycket lång replik om hur meningslöst det är med mänskliga relationer. Senare blir han uppsagd från skolan efter att ha antastat en av eleverna. Maxence och hans vänner enas om att ”man inte kan bli mer störd än Charpentier” (samtidigt som även Maxence själv kan fantisera om sex utan kärlek). En figur som skulle kunna vara hämtad ur en Houellebecq-roman: en patetisk cyniker som gett upp om livet. Michel Houellebecq har influerat mig oerhört mycket.

En bok som nämns i ”Maskerad” är ”Confessions d’un masque”(1949) av den japanske författaren Yukio Mishima. Maxence får den rekommenderad av sin fransklärare, som också uppmuntrar honom att skriva. Han pallrar sig iväg och köper boken, och väl i bokhandeln inser han att han hamnat på ett ställe för ”homosexuell litteratur”. Eftersom han själv ställer sig frågor kring sin sexualitet och helt klart dras mer till pojkar än till flickor, blir situationen en smula pinsam, och han läser inte boken. Hur viktig är ”Confessions d’un masque” som intertext för ”Maskerad”?

Eftersom Maxence inte läser boken är den kanske inte så viktig för honom, men Mishima blir kanske ändå en typ av förebild för Maxence i egenskap av att vara en udda och mytomspunnen författare som på samma gång äger en hög status i läsande människors ögon. För mig som författare har Confessions d’une masque däremot varit extremt viktig. När jag hittade den texten, fann jag att Mishima skriver på ett både inopportunistiskt och självutlämnande vis om homosexualitet. Och eftersom han skriver i efterkrigstidens Japan, där kulturen inte alls i samma grad är formad av den kristna synen på synd, sexualitet och homosexualitet, har han en helt annan utgångspunkt. (Homosexualitet har t ex aldrig varit ett brott i Japan.)

Genom Mishimas text fick jag liksom utifrån syn på det västeuropeiska sättet att skildra tematiken, vilket nämligen oftast består i att den är ett problem. När jag gjorde research för boken fann jag en lista på franska wikipedia över hur homosexualitet ofta skildrats i Europa och U.S.A: några av ‘rollerna’ som nämndes var ”Offret”, ”Demonen”, ”Mönstret” (som i Antikens litteratur, Platon, osv.), och ett slags ”Utsvävare” (franska: ‘le débauché’ ) eller kanske en ”svirare” (som i Petronius Satyricon, för vilken homosexualitet bara är en av flera excesser).

På samma gång som jag kanske ville ta avstånd från dessa (stereo)typer tänker jag att man ändå påverkas av dem. Mishimas gestalter har förvisso något demoniskt, förkastligt och möjligen dekadent över sig, men han skriver samtidigt väldigt rakt och bra även om våldsamma sidor av sexualiteten och begäret över lag. Att inte väja för det våldsamma, men inte heller låta Maxence tycka synd om sig själv, det var viktigt för mig, och är influerat av Mishimas skrivsätt.

Intervju av Elise Ingvarsson


Deadline-dikt av Clemens Altgård

En specialskriven dikt om deadlines av poeten Clemens Altgård

"Jag älskar deadlines"

Disciplin är väldigt bra när man ska hålla sina deadlines, men mutor kommer man också långt med.

En juldikt av Elis Burrau

Vi önskar god jul och ett gott nytt år med en juldikt av poeten Elis Burrau

"Det viktigaste är att man vågar ligga och slöa"

Stefan Lindberg ger tips på hur man börjar skriva, fortsätter och slutar. Och sen börjar igen.

"FÖR ATT FÅ DEN FRIHETEN KRÄVDES EN RAM"

Specialskriven text av författaren Patrik Lundberg

Hur börjar man?

Vi har frågat fyra författare om deras bästa tips för att få de kreativa krafterna i rörelse

Intervju med Josefin Holmström

Vi har ställt några frågor till Josefin Holmström om hennes skrivande – och läsande

"Ingen text lever i ett vakuum"

Poesiforskaren Niklas Schiöler skriver om litteraturens ständigt pågående samtal

"Deadlines makes the world go round"

Amanda Svensson om sitt, och världens, behov av deadlines

Tre skrivtips från tidskriften ponton

Redaktionen för ponton delar med sig av sina bästa tips till dig som skriver.

Anna Fock om inspiration

En intervju om vad som inspirerar henne och minnet av ett författarbesök från skoltiden när ”skrivandet, det enda jag egentligen var bra på, fick vara så viktigt.”

Intervju med Kristofer Folkhammar

”Jag var helt besatt av Trackslistan när jag var liten.”

"Skriv så!"

Läsambassadören Anne-Marie Körling skriver om att skriva med utgångspunkt i vår tävling

Poesifilm med G=T=B=R=G

Hör och se Göteborg ur en annan synvinkel.

Intervju med Elin Boardy

”En remix av pirat-berättelsernas urmoder”

Göran Moldén intervjuas

”Allt som finns är aktuellt när man skriver”

Om att skriva i någon annans ord

Intervju med Helena Eriksson

Tack för ditt bidrag!