Att fånga berättelser om kärlek och relationer

Kärleken, den där längtansfulla, nyfikna, ivriga, den som rycker oss ur balans och får oss att oroligt undra. Som ibland inte skiljer sig från vänskap och som ibland utmanar våra föreställningar. Och som kanske kan vara svår att sätta ord på? Hur skriver man om relationer och hur skriver man om sex? Vi har intervjuat tre författare som undersöker kärlekens normer och gränser. Sara Wikman, Håkan Lindquist och Anna Ahlund har alla tre skrivit flera böcker om relationer och de vet precis hur man gör för att förmedla starka känslor i berättelser.

—

Sara Wikman är författare och skrivpedagog. Hon bor i Bygdeå och när hon inte skriver, läser eller håller kurser så arbetar hon som bibliotekarie. Hennes senaste bok “Sticker” kom ut år 2020 och är en berättelse där två väldigt olika tjejer tvingas fly tillsammans genom Västerbotten utan att känna varandra alls.

I dina böcker möter vi oväntad kärlek, som till och med är oväntad för karaktärerna själva. Har du en särskild tanke från början som du vill förmedla till läsaren, eller växer det fram under skrivandets gång?
Ja, jag har inte riktigt tänkt på innan att det är oväntad kärlek, men det har du verkligen rätt i. Det kommer sig nog av att jag faktiskt inte helt vet vad som ska hända i böckerna. Oftast börjar jag i en känsla, eller en tanke, som jag vill förmedla och sedan växer berättelsen fram. I min senaste bok ville jag att huvudpersonen Wendy skulle gå stärkt ur sin upplevelse och från det byggde jag resten av boken. Sedan visste jag så klart att det skulle finnas någon förälskelse med, för det gör det nästan i allt jag skriver. 

Du skriver om karaktärer som överrumplas av sina känslor, inte minst i “Jag vill inte möta världen i tårar”. Varför är gränsen mellan vänskap och kärlek så svår ibland?
Båda kan innehålla samma saker och vara lika starka, tråkiga, omvälvande och så vidare. Och hur ska vi då kunna veta vad som är vad? Jag kan i varje fall räkna upp ett gäng vänskaper som varit så nära och viktiga för mig att de varit stor kärlek. Om det inte har blivit fysiskt romantiskt så har jag oftare kallat det vänskap, men för mig är känslan av en ny vänskap densamma som när jag träffar någon som jag blir förälskad i och vill ligga med. Så, för mig är det i varje fall tydligt varför den gränsen är så svår ibland, jag tror inte att den finns.

Dina böcker behandlar ofta temat queer på landsbygden eller i mindre orter. Finns det särskilda historier du vill lyfta fram?
Absolut, som den om det lyckliga queeret som bor kvar på sin lilla ort. Men oftast vill jag skriva berättelser som jag själv vill läsa, jag tillbringar ju så mycket tid i dem eftersom en bok tar minst två år för mig att skriva. Och småorter är vad jag kan och gillar. Inspirationen kommer ofta via en karaktär eller plats. I boken jag skriver nu kommer hela berättelsen från att jag så himla gärna vill vara vid en sjö utanför Kramfors. Känslan av mossan, vattnet och stenarna var det jag ville utforska, fast istället skriver jag en rätt våldsam historia om hämnd. Men sjön är med och det är huvudsaken. 

Jag läste någonstans att boktiteln “Jag vill inte möta världen i tårar” kommer från en låttext? Stämmer det?
Precis, det stämmer. Det är en rad ur låten ”The rhythm of the night” med eurodiscobandet Corona. Det här var en låt som huvudpersonerna i boken lyssnade på rätt mycket och i den finns en rad som går: ”I don´t wanna face the world in tears”. Jag tycker alltid att det är väldigt svårt att hitta en titel som fångar in hela boken men när jag hittade den här meningen var den helt rätt. 

Vår skrivtävling låter elever ta inspiration från låttexter och dikter. Lyssnar du på musik medan du skriver?
Inte när jag skriver, då tappar jag koncentrationen. Men jag lyssnar ibland på musik för att hitta rätt stämning. Till exempel så har jag skrivit en scen där de två huvudpersonerna får hjälp av en låt när de ska kyssa varandra första gången. De börjar dansa till låten och den tuffare av dem vågar kaxigt använda sig av låttexten för att få den andra att förstå att hon gillar tjejer. När jag skrev den scenen lyssnade jag mycket på låten för att  se om det fungerade att använda den. Musik och låttexter kan hjälpa till med att hitta rätt tidsepok eller subkultur eller annat som behövs för berättelsen. Det är inte alltid det fungerar att skriva ut själva låttexten i en berättelse, ibland stannar det upp själva berättandet, men att låta musiken följa med på andra sätt tycker jag är kul. Hur musiken upplevs i personen, hur musiken ändrar stämningen i rummet, om den är högljudd och stör eller om den gör karaktären lugn och sömnig.

—

Håkan Lindquist är författare som har skrivit flera romaner och noveller för både ungdomar och vuxna. Debuten ”Min bror och hans bror” har översatts till tolv språk och handlar om Jonas som försöker förstå vem hans döde bror Paul var. Förutom att skriva skönlitterärt arbetar Håkan med översättningar av texter från bl.a. franska och engelska till svenska.

Dina böcker behandlar många olika relationer, såklart inom kärlek men även mellan släktingar och vänner. Vilka relationer är mest utmanande att skriva om? Finns det någon normbrytande relation du ännu inte skrivit om, men skulle vilja?
Jag ser inte mig själv som en som river murar, men jag tycker om att berätta om människor som ställs inför viktiga val, som ifrågasätter och funderar, och sedan går vidare. Mina berättelser har mer eller mindre öppna slut, och den läsare som vill kan själv berätta vidare, fundera vidare.

Vad är roligast att skriva om, den stormiga dramatiken eller den lågmälda kärleken?
Dramatiken i det jag skriver är sällan stormig. Jag tycker om att förmedla en lågmäld men ändå närvarande och tydlig spänning. Det kan röra sig om förväntningar, förälskelser, nödvändiga förändringar. Som en flod som flyter fram, en stillsamhet i rörelsen, men bara på ytan. När jag skriver om kärlek blir jag själv förälskad. Utan den faktorn skulle kärleken inte vara trovärdig.

Dina karaktärer upptäcker ofta sidor hos sig själva i mötet med nya människor, som kanske känns främmande och lite svårhanterliga till en början. På vilket sätt är nya möten betydelsefulla?
Mötet med det nya – en människa, en plats, ett fenomen – är ofta både berikande och fördjupande, och kanske är det just där livet är som starkast och tydligast. I mötet, i det som skapar en ny tanke, ett nytt förhållningssätt, en ny möjlighet.

Din berättelse “Regn och åska” skrev du först som en novell, men har senare även utvecklat till en roman där berättelsen om kärleken mellan Rein och Oscar får ta en större plats. Har du en tydlig tanke med vad du vill när du skriver, eller växer det fram under skrivandets gång?
När jag började skriva min debutroman ”Min bror och hans bror” hade jag i stort sett bara första meningen, en vändning mitt i berättelsen och den sista meningen klar för mig. Resten mer eller mindre bara hände. ”I ett annat land” var i princip helt klar i mitt huvud då jag började skriva ner den. Så, arbetsmetoderna skiljer sig åt. Ofta är delar färdiga redan i tanken, men det sker en del – eller en hel del – just i skrivandet.

Hur hämtar du inspiration till dina berättelser?
Inspiration är det lätt att få. I möten med människor – bekanta eller obekanta. Berättelserna, både de stora och de små, finns överallt omkring oss, som en fjärilssvärm. Det svåra kan vara att sovra, att försiktigt fånga in en eller ett par av fjärilarna.

Hur gör du då för att spara alla idéer och fånga fjärilarna? Skriver du anteckningar på mobilen eller kommer du helt enkelt ihåg, eller något annat sätt?
Jag mejlar mig själv från mobilen om jag inte är hemma. Ibland skriver jag lappar men för det mesta sparar jag idéerna i huvudet där jag ofta fortsätter att bearbeta, lägga till det ena eller andra innan jag (förhoppningsvis) får ner det på papper. Om det är en plats eller en person som inspirerat mig brukar jag ta några bilder. Anteckningsfoton.

Du skriver ju både romaner och noveller. Vår skrivtävling har ju det lilla formatet där man får skriva max 6000 tecken. Vad skiljer en kort berättelse från en lång? Har du några knep man kan ta till för att säga mycket med en kort text?
Det enklaste tipset när det gäller att hålla sig kortfattad är att stryka det oviktiga. Läs högt för dig själv det du har skrivit. Då hör du tydligare vad som känns fel, vad som känns onödigt. Det är ett bra tips också om du skriver på något längre.

—

Anna Ahlund är utbildad lärare i svenska och musik men arbetar nu heltid som författare. Förutom det egna skrivandet är hon aktiv inom flera läs- och skrivprojekt och håller skrivkurser. Hon skriver ofta om hemorten Uppsala, där hon också arbetat på bibliotek med läsfrämjande. Sedan debuten ”Du, bara” har det blivit många romaner om kärlek och relationer mellan unga. 

Du skriver normskapande, vad innebär det för dig?
När jag skriver får jag välja hur världen i böckerna ska fungera och vilka normer som ska finnas. Till exempel finns inte heteronormen, istället har jag skapat en ny norm som säger att folk gillar olika och att det är någonting fint. Ingen behöver komma ut, för det finns inget att komma ut ifrån. Jag hoppas att det kan kännas hoppfullt och tröstande, men även belysa tanken att normer är skapade av oss människor. De kan förändras ifall vi jobbar för att de ska förändras. 

Dina karaktärer är unga, identitetssökande och kärlekstörstiga. Hur får du uppslag till dina karaktärer?
För mig är karaktärerna alltid det roligaste med skrivandet. De blir som låtsaskompisar som är med mig under skrivprocessen och får egna personligheter och egenheter. Jag tar nog mycket från mig själv, olika känslor, känslolägen och personlighetsdrag som jag skruvar på och drar åt olika håll. 

För dig är det viktigt med en bred representation, och det märks t.ex. i “Ganska nära sanningen” där huvudkaraktären Nico har pronomenet hen. Vad är viktigt för dig att lyfta fram?
Det är viktigt för mig att visa att folk är olika. Det finns en stark kraft i att få känna igen sig i någon annans erfarenhet, att bli speglad i litteraturen. Jag vill också visa att alla inom en grupp inte nödvändigtvis tänker och känner på samma sätt, därför är det viktigt för mig med ett brett spektrum av personer. 

Kärlek är det stora temat i dina böcker men även sex har en stor plats i berättelserna. Varför är det viktigt för dig att skildra det? Kan sex vara utan kärlek, och kan kärlek vara utan sex?
Det är sjukt roligt att skriva sex! Så mycket känslor, oavsett om sexet är bra eller dåligt. Känslorna kan också svänga rätt hastigt och kraftigt, vilket är spännande. Jag tänker att det är viktigt att visa att sex kan se ut och kännas på olika sätt. Min erfarenhet är att många törstar efter att få läsa om sex, det är ett ämne som intresserar många. Just litteraturen är ett så bra format för att prata om sex, eftersom känslor och tankar kan fångas på ett helt annat sätt än till exempel på film. 

Slutligen, du är ju musiklärare i grunden. Den skrivtävling vi har inom projektet har som utgångspunkt att eleverna ska inspireras av en dikt eller låttext när de skriver sina bidrag. Får du uppslag till skrividéer av att lyssna på musik? Är musik viktigt för dig i ditt skrivande?
Jag brukar inte få uppslag till skrivande av att lyssna på musik, däremot skriver jag ofta musik till mina karaktärer. Ungefär som filmmusik, att karaktärerna har en låt eller ett tema som representerar dem. Sen tycker jag att det är kul att skriva in musik i böckerna, att karaktärerna lyssnar på sånt som jag gillar och vill prata om. Men det är en rolig tanke att ta en låttext och göra om den till en längre historia, många låttexter är ju fantastiska noveller i miniformat.