”Läs. Läs mycket, läs brett.”

Josefin Holmström debuterade med den uppmärksammade romanen Antarktis (2013). Nu är hon aktuell med sin andra roman, Samuel är mitt namn. ”En smått mirakulös ögonöppnare”, skriver Expressen. I denna intervju har vi ställt några frågor till Josefin Holmström om hennes skrivande – och läsande. 

___

Vår tävling går ju ut på att bidragen ska utgå från en redan befintlig dikt eller låttext. Hur förhåller du dig till andra texter i ditt skrivande? Var det någon eller några texter som blev särskilt viktiga när du skrev Samuel är mitt namn?

Ja, musik och litteratur är oerhört viktiga för mitt skrivande. De har alltid inspirerat mig. Det kan vara en rads innebörd, eller en viss stämning i en låt. Jag lyssnar helst inte på musik när jag faktiskt sitter och skriver, men desto mer när jag funderar och planerar. Under arbetet med ”Samuel” lyssnade jag mycket på Joanna Newsoms skiva ”Divers”, som handlar om tidens natur och förhållandet mellan människan, tiden, och kärleken. Där hittade jag utgångspunkter och ett slags ödesmättad känsla som jag ville fånga i boken.

Du recenserar böcker i en av Sveriges största tidningar, och är dessutom litteraturvetare, med fokus på äldre engelsk litteratur. Det måste innebära att du läser mycket ny svensk litteratur – och mycket gammal, engelskspråkig litteratur. Påverkar detta ditt eget skrivande?

Jo, det gör det förstås. Jag älskar att läsa ny, svensk litteratur–det är särskilt lyxigt eftersom jag bor i England och inte har fri tillgång till svenska bokhandlar på daglig basis. ”Samuel” är till viss del inspirerad av Charles Dickens, Charlotte Brontë och andra viktorianska författare som skrivit så kallades ”bildungsromaner”– berättelser om en ung människas vuxenblivande. Jag gillar att uppehålla mig i de litterära miljöer jag hittar i mitt engelska läsande.

Samuel är mitt namn har tre motton, det vill säga citat innan själva romanen börjar, varav ett är ett stycke ur Predikaren och ett annat är ett citat från en Joanna Newsom-låt. Varför använder du motton?

Jag tycker att det är ett smidigt sätt att ge läsaren (och mig själv!) ett slags nyckel till berättelsen. Det blir en kommentar, en ingångspunkt, något att hålla i huvudet när man läser. Sedan är det en lång, fin litterär tradition som till exempel T.S. Eliot flitigt använt sig av.

I både Samuel är mitt namn och Antarktis förs romanpersonerna ut på äventyr i världen i vetenskapens namn, samtidigt som de bär med sig sorg och minnet av förlust. Har du någon egen idé om vad det är som lockar dig i den tematiken?

Jag har funderat mycket på det. Förlust och sorg har jag, precis som alla andra, upplevt, och upplevt ganska starkt, och kanske är det så att de är känslor som gör sig väl i litteratur. Eller så behöver jag fortfarande bearbeta mina förluster. Skrivandet är väldigt terapeutiskt för mig, ett sätt att sortera tankar och intryck. Vad gäller resandet och äventyren är det nog en barndomsdröm, att utforska världen. Jag växte upp med Tintin och Indiana Jones och präglades starkt av känslan de förmedlade, att allt var möjligt…

Dessutom är det roligt att skriva om Antarktis, Cambridge och Colorado Springs. Jag gillar miljöbeskrivningar så när jag planerar en roman väljer jag gärna platser jag själv skulle vilja besöka.

Du har sagt att du i princip alltid har skrivit. Vid åtta års ålder fick du en elektrisk skrivmaskin och då tog det fart på allvar. Men minns du vad du skrev när du gick på gymnasiet?

Jag skrev mycket poesi på gymnasiet! Jag gick till Stadsbiblioteket i Stockholm i stort sett varje dag efter skolan och lånade all ny svensk poesi jag hittade, men även romaner. Så försökte jag skapa något liknande själv. Det var många texter om olyckliga unga kvinnor och kärlek. Jag tror jag började spåna på Antarktis redan i gymnasiet, efter ett förhållande som tog slut. Jag har hittat gamla versioner av boken i datorn, väldigt fragmentariska. Mest handlade det jag skrev om mig själv och människorna runt omkring mig.

Har du några skrivtips eller knep som funkar för dig själv ifall skrivandet går trögt?

Läs. Läs mycket, läs brett. Det är mitt råd till alla som skriver, men särskilt om du kört fast. Jag har några favoritböcker och -författare som jag alltid återvänder till när jag behöver inspiration. Skapa en egen hylla hemma med den litteratur som betyder mest för dig. Sedan tycker jag det är bra att bära med sig en anteckningsbok och skriva ner de idéer och lösryckta fraser som dyker upp lite då och då. När man har skrivkramp kan de hjälpa mycket.

Intervju av Pål Börjesson