”Att svara på ett Brev man inte har fått, med ett Brev som ingen får.”

Om att skriva i någon annans ord. Intervju med Helena Eriksson

Det är en junimåndag. Poeten Helena Eriksson och jag har stämt träff på ett franskt kafé i Linnéstaden i Göteborg. Hon sitter med anteckningsblock utspridda framför sig på bordet när jag kommer in. Vi börjar trevande att tala med varandra om stället vi är på, om hur ett kafé bör vara för att man ska kunna sitta där koncentrerad med böcker pennor och tankar: inte för mycket folk, inte för trångt, inte för hög musik… Kanske kan man säga att jag har sökt upp henne för en titels skull, titeln ”Jag skriver i dina ord”. En titel som jag finner så vacker att jag vill förstå den. (Som är titeln på en antologi över de senaste decenniernas franska poesi, och vars redaktörer och översättare är Helena Eriksson och Jonas (J) Magnusson.)

Det blir ett vindlande samtal om poesi, rytm, om hur text och liv går in i varandra, hur man som skrivande människa på ett sätt alltid ”skriver i någons ord” och till slut vet jag knappt var mina ord slutar och hennes ord börjar.

Vill du börja med att säga något om titeln ”Jag skriver i dina ord”?

I det senaste numret av tidskriften OEI, med temat ”Jordkonst”, har jag skrivit en text om strata. Där har jag översatt den dikt av den franska poeten Anne-Marie Albiach, där just de orden, ”Jag skriver i dina ord”, finns med. Hennes text heter ”Strates” (ur Mezza voce, 1984) – precis som min diktsamling heter strata (2004). Det ser jag inte som en tillfällighet. Hon har funnits med som en närvaro i mina dikter länge. I den här nya texten finns hennes dikt med, insprängd i min egen.

Jag träffade Jonas (J) Magnusson i början av nittiotalet. Vi läste fransk poesi tillsammans, och det var då jag började läsa Albiach. Det fanns nåt i hennes skrivsätt som passade mig.

Det finns en Mkt speciell rytm i flera av dikterna i ”Jag skriver i dina ord”. Kan en dikts rytm – och de mellanrum, tomrum som ofta bestämmer rytmen – vara en intertext? Hur kan ens skrivande påverkas av någon annans rytm?

Den rytm man läser texten i – är den diktens eller ens egen (läsande/skrivande) rytm? Jag tror hursomhelst inte att man i längden när man skriver kan ”hitta på”, eller härma, en rytm. När jag översätter Anne-Marie Albiach, så är det snarare ordvalet som bestämmer rytmen, det viktigaste blir där att hitta rätt ord. Men jag tycker nog att man kan känna igen en rytm – som kanske är ett visst sätt att göra avbrott och pauser i sin text – en viss rytm hos vissa av de franska poeterna i antologin, eller spår från dem, som man kan känna igen här och där i den svenska samtidspoesin. Det är förstås svårt att peka på, men t.ex. UKON:s, Fredrik Nybergs och mina egna dikter har nog påverkats av dem.

I andra fall kanske en form kan vara en intertext, som Emmanuel Hocqards och Michael Palmers brevform. Man ”svarar” på brevet, skriver kanske ”brev” till varann? Fast ändå inte.

Att svara på ett Brev man inte fått, med ett Brev som ingen får?

Vad för text/film/annanhet får ”komma in” i dina egna dikter?

Jag tänker att det kanske inte handlar så Mkt om text, som om liv. Upplevelser, texter, minnen, bilder, konst kommer in i ens liv. Och in i ens text. De minnen jag har avgör relevansen som ett visst konstverk får för mig. Men konsten, texterna jag är med om, de blir ju också minnen som påverkar vad som blir viktigt, de kan kanske ändra på ens tidigare upplevelser? För mig befinner sig allt det man registrerar på samma nivå, barndomsupplevelser och texter är lika viktiga, på nåt sätt, alla finns de som strata, skikt, i kroppen. Det finns ingen hierarki.

Men en del saker man har varit med om, texter, för att inte tala om nyheter och bilder, kanske man bara vill glömma?

Menar du verkligen att allt kommer in i dikten?

Man väljer vissa saker i dikten, man skapar en form. Väljer om man ska göra sin dikt rik eller fattig på kontraster, lågmäld eller högljudd o.s.v. Men kroppen sköter det första valet, det direkta valet av erfarenheter. Det är kroppen som sköter rytmen som dikten får. För mig är det visuella viktigt, hur dikten ser ut på sidan, jag vill uppnå en balans på boksidan. Men också det s.k. ”lyssnandet inåt” – fast då, faktiskt, till allt som finns där. Den tyska poeten Anja Utler har sagt att när man lyssnar på någon som läser upp en text, så anpassar sig ens egen hjärtrytm, andning, till den rytm som man hör.

Allt man har varit med om påverkar en, även det man inte alls tycker om.

Som att man läser något, och bara glider med ögonen över texten, man vill bara bort, men att man då liksom ändå har erfarit den?

Ja, jag tror det.

Jag vill översätta allt som Anne-Marie Albiach har skrivit, så småningom, i framtiden. Jag tänker inte på mig som översättare, men under åren har jag översatt en hel del, både från franska, tyska och spanska, Claude Royet-Journoud, Pascalle Monnier, Unica Zürn, Giannina Braschi, och, tillsammans med Helena Fagertun, Anaïs Nin. Men jag översätter bara om det finns skäl för mig att göra det.

De där orden ”Jag skriver i dina ord” – är de inte översättarens ”credo”, det man som översättare gör, är hänvisad till att göra?

Ja, man utgår från en annans ord, någon annans val. Skriver i dem, ja.

Inte så Mkt att ”göra texten till sin” som att ”göra sig till dens”?

Översättandet är ett Mkt ordentligt sätt att läsa någon annans text, det finns inget grundligare sätt. Jag är tacksam över att jag kom in på översättandet, det var något av en tillfällighet: när jag arbetade med tidskriften Ord&Bild, var det någon som bad mig om det. Min tvekan inför min egen förmåga vägs oftast upp av känslan att ”det här måste finnas på svenska”.

När jag har arbetat med min essäbok Någon syr, är det du? som handlar om de två författarna och konstnärerna Unica Zürn och Hans Bellmer, har jag parallellt arbetat översättningar av var och en av dem. Det var något nödvändigt för mig, att samtidigt översätta dem (åtminstone Bellmer, Zürn hade jag tidigare översatt). Skriva i deras ord, för att kunna skriva om deras liv, texter, verk.

Bland mina essäer finns det partier som är mera som poesi. Där går det undan, jag upplever att jag kan tänka snabbare – eller mer rörligt – i samband i poesin. Samtidigt som jag är Mkt noggrann med fakta i de berättande partierna. I diktpartierna försöker jag tydligt visa för läsaren vad som är ”jag” och vad som t.ex. är citat från dem.

Så att man ändå kan följa dina associationer? Så att man på nåt sätt kan avgöra om dina tankesprång är sakliga?

Vad kan poesin göra med essäformen? Poesin använder sig av en annan sorts logik än den mer berättande prosan.

Intervju av Elise Ingvarsson


Deadline-dikt av Clemens Altgård

En specialskriven dikt om deadlines av poeten Clemens Altgård

"Jag älskar deadlines"

Disciplin är väldigt bra när man ska hålla sina deadlines, men mutor kommer man också långt med.

En juldikt av Elis Burrau

Vi önskar god jul och ett gott nytt år med en juldikt av poeten Elis Burrau

"Det viktigaste är att man vågar ligga och slöa"

Stefan Lindberg ger tips på hur man börjar skriva, fortsätter och slutar. Och sen börjar igen.

"FÖR ATT FÅ DEN FRIHETEN KRÄVDES EN RAM"

Specialskriven text av författaren Patrik Lundberg

Hur börjar man?

Vi har frågat fyra författare om deras bästa tips för att få de kreativa krafterna i rörelse

Intervju med Josefin Holmström

Vi har ställt några frågor till Josefin Holmström om hennes skrivande – och läsande

"Ingen text lever i ett vakuum"

Poesiforskaren Niklas Schiöler skriver om litteraturens ständigt pågående samtal

"Deadlines makes the world go round"

Amanda Svensson om sitt, och världens, behov av deadlines

Tre skrivtips från tidskriften ponton

Redaktionen för ponton delar med sig av sina bästa tips till dig som skriver.

Anna Fock om inspiration

En intervju om vad som inspirerar henne och minnet av ett författarbesök från skoltiden när ”skrivandet, det enda jag egentligen var bra på, fick vara så viktigt.”

Intervju med Kristofer Folkhammar

”Jag var helt besatt av Trackslistan när jag var liten.”

"Skriv så!"

Läsambassadören Anne-Marie Körling skriver om att skriva med utgångspunkt i vår tävling

Poesifilm med G=T=B=R=G

Hör och se Göteborg ur en annan synvinkel.

Intervju med Elin Boardy

”En remix av pirat-berättelsernas urmoder”

Göran Moldén intervjuas

”Allt som finns är aktuellt när man skriver”

"Litteraturen som fetisch"

Intervju med Andrés Stoopendaal

Tack för ditt bidrag!