Foto: Christer Ehrling

”Allt som finns är aktuellt när man skriver”

Göran Moldén, du har gett ut två romaner, ”Fågelskådaren” (2006) och ”Lögnarens ögon” (2011). Du debuterade sent som författare, vid 52 års ålder. Tidigare arbetade du i många år på Posten, både med sortering och som brevbärare, men nu arbetar du som gymnasielärare i svenska på Angeredsgymnasiet. Hur talar du om litteratur med dina elever? Ylva, huvudpersonen i ”Fågelskådaren”, som har samma yrke som du, försöker levandegöra den klassiska litteraturen genom att presentera den som en högst samtida ”story”!

Jag gör som Ylva. Jag berättar grundfabeln på ett engagerat vis, ur Illiaden brukar jag välja historien om Akilles, han som inte ville gå ut i strid och dö ung, men som när hans vän blir dödad, inte ser sig ha något val. Det är en i högsta grad samtida berättelse som många kan ta till sig. Sedan brukar jag ge eleverna ett utdrag ur texten, och förklarar hur den är uppbyggd, t. ex. vad hexameter är för något. Men det viktigaste av allt är att ha kontakt med den klass man undervisar. Utan den blir det bara babbel ut i tomma intet.

Hur skulle du förklara begreppet ”intertextualitet” för någon av dina gymnasieklasser?

Det beror helt på klassen. Som sagt, kontakten med deras verklighet är allt som räknas. Jag undervisar även i religion, och det är ofta väldigt bra diskussioner där, eftersom många av eleverna är troende, ofta muslimer. Då kan jag ställa en fråga som: Hur är Gud? Om Gud inte är en kroppslig varelse, varför brukar vi då säga ”han” om Gud?

När det gäller litteratur skulle jag nog tala om hur den ena texten påverkar den andra, men då i vid bemärkelse: hur alla texter, meddelanden, bilder och rörelser, all kommunikation, egentligen hör ihop, att det inte finns några isolerade bilder.

Ofta tänker jag att på Angeredsgymnasiet går elever som kommer att skriva Sveriges största, ännu oskrivna roman, men jag kan inte skriva den, en enorm text med centrum i Angered och tentakler till hela världen: Irak och Afghanistan och Latinamerika.

Hur ser du själv på begreppet intertextualitet? Hur mycket av andras texter finns med i dina egna böcker? Är det något du förhåller dig till aktivt som författare?

I litteraturundervisningen då jag gick på universitetet, minns jag att vi läste en dikt av Gunnar Ekelöf, som jag hävdade var påverkad av stämningarna före andra världskriget. Läraren å sin sida menade att den var influerad av andra ”texter” från den tiden. Jag måste säga att jag inte gör en skillnad mellan text och värld. Allt vi har omkring oss: nyhetsflödet, reklamen, musiken, bilderna o.s.v. är alla en förlängning av tal, berättande. En berättande art har vi troligen varit sedan hundratusentals år, en skrivande art har vi inte varit så länge. Så när du frågar hur andras texter, metaforer, har kommit in i mina texter, så sker det nog ofta intuitivt. Men inte bara texter, utan allt som finns är aktuellt när man skriver.

I Fågelskådaren följer vi Ylva, en svensklärare som brottas med smärtan över att hennes son är övertygad nazist. I Lögnarens ögon möter vi Inger, en välbärgad optiker från Kungsbacka med egen butik, som hon ägnat mycket arbete åt, och som blivit framgångsrik. Hon är gift med konstnären Jim, som en dag dör knall fall, 54 år gammal. Då hon i sin sorg går in i hans ateljé finner hon en låst väska, som visar sig innehålla teckningar av ett helt annat slag än de rofyllda naturmålningar han visade för henne: makabra bilder av ruttnande lik, döda barn och reptilliknande anonyma män.

Anteckningarna som Jim gjort till bilderna avslöjar ett djupt självhat, en sida hos honom som Inger inte hade märkt något av under deras långa och, som hon trodde, lyckliga äktenskap. Jim når aldrig någon större framgång som konstnär, det är Inger som drar in pengarna, och först då hon hittar hans dagboksanteckningar förstår hon till vilken grad detta plågat honom. Men han ifrågasätter också värdet av sitt eget skapande: det är som att ju skickligare han blir, desto större blir äcklet.

Hon ställer sig frågan om hon alls kände honom, och det leder fram emot ett psykiskt, existentiellt sammanbrott: hon upptäcker att hon inte heller känner sig själv. Hon har inget oberoende vara, bortom varje fast punkt som hon en gång byggt sin identitet på, visar sig bara nya avgrunder. När hon vid ett annat tillfälle har hängt upp alla hans målningar i ateljén, som i ett galleri (eller ett mausoleum) och hon sätter sig framför dem och iakttar dem intensivt, inser hon att konsten ligger helt i hennes ögon. Det är hennes blick som gör bilderna till något mer än ytor. Både optikerns och konstnärens yrke handlar om seendet, men ifrån helt olika håll: optikern vill skärpa synen med exakta mätinstrument och slipade glas, konstnären vill skärpa själva seendet. Vem som är den största lögnaren vet man inte riktigt.

Om man ändå ska tala om intertextualitet i förhållande till dina böcker – finns det författare som har påverkat ditt skrivande?

Självklart finns det sådana. En del idoler är helt ouppnåeliga ideal, som Halldór Laxness och Ivar Lo. Men om jag fick beskriva mitt eget skrivande utifrån andra författarskap, skulle jag ändå hoppas på att det är en sorts korsning av Lars Ahlin och Georges Simenon. Simenon för det lätta handlaget, min stil är inte tyngd av adjektiv, och Ahlin för hans förmåga att bryta den realistiska fiktionens suggestionskraft med de djupare frågorna: Vad är en människa egentligen?

Det finns en scen i min senaste bok där Noëlle, grannkvinnan, också hon änka, häller upp kaffe åt Inger: då förvandlas hon plötsligt i Ingers ögon till ett löst knippe nerver klädda av hud. Den passagen är inspirerad av en buddhistisk sutra. Och prästen som Inger talar med säger mycket som går att återföra till Lukasevangeliet.

När man bara läser om intrigen kan man ledas att tro att det är en realistiskt berättad roman, kanske t.o.m. något av en thriller. Men jag uppfattar inte texten så. På något sätt är det som att Inger, Jim och deras överklassvänner kunde vara roller i ett antikt drama. Det finns en speciell återkommande fras, som dyker upp genom hela texten: ”Då gjorde hon så…” Men detta ”då” är inget vanligt ”orsak-verkan”-då, eller ett då som driver intrigen framåt. Snarare visar dessa återkommande ”då” på att det inte finns något givet samband mellan skeenden, de visar på en meningslöshet som hugger allt djupare in i Ingers tillvaro.

Ja, just så är det. Det är ingen strikt realistisk skildring. Det Inger upptäcker är att det inte finns någon tydlig gräns mellan henne och resten av världen. På något vis är hon varken ”mer” eller ”mindre” än vilken företeelse som helst i universum, en fjäril eller ett landskap, hon är en lång räcka av förändringar utan början eller slut. Det är förvirrande för henne, och ändå på något vis fyller det henne med en uppsluppenhet. Vid ett tillfälle i romanen ser hon på sin egen hand, som håller i ratten, och hon ser liksom igenom handen, ser dess senor, muskler, ben och blod under huden. Den är ett stycke kött. Och hon kan inte förmå sig till att starta bilen, hon har glömt hur man gör.

Jag tänker så här: i en roman av underhållningskaraktär händer inte mer än det som händer. Intrigen är allt. Men i ett existentiellt djupare berättande finns de här ”schakten” ner till annan litteratur, och till de många berättelser som vårt samhälle är byggt av. Jag har i min bok velat skildra döljandet av en katastrof som ”inte får ha inträffat”, och hur detta ställs på sin spets i en rikemanssmiljö. Då blir rollen man spelar viktigare än den levande människan. Berättelsen slutar när Inger upplevt detta rent konkret och därför står på tröskeln till en ny frihet.

Intervju av Elise Ingvarsson


"Det viktigaste är att man vågar ligga och slöa"

Stefan Lindberg ger tips på hur man börjar skriva, fortsätter och slutar. Och sen börjar igen.

Deadline-dikt av Clemens Altgård

En specialskriven dikt om deadlines av poeten Clemens Altgård

"Jag älskar deadlines"

Disciplin är väldigt bra när man ska hålla sina deadlines, men mutor kommer man också långt med.

En juldikt av Elis Burrau

Vi önskar god jul och ett gott nytt år med en juldikt av poeten Elis Burrau

"FÖR ATT FÅ DEN FRIHETEN KRÄVDES EN RAM"

Specialskriven text av författaren Patrik Lundberg

Hur börjar man?

Vi har frågat fyra författare om deras bästa tips för att få de kreativa krafterna i rörelse

Intervju med Josefin Holmström

Vi har ställt några frågor till Josefin Holmström om hennes skrivande – och läsande

"Ingen text lever i ett vakuum"

Poesiforskaren Niklas Schiöler skriver om litteraturens ständigt pågående samtal

"Deadlines makes the world go round"

Amanda Svensson om sitt, och världens, behov av deadlines

Tre skrivtips från tidskriften ponton

Redaktionen för ponton delar med sig av sina bästa tips till dig som skriver.

Anna Fock om inspiration

En intervju om vad som inspirerar henne och minnet av ett författarbesök från skoltiden när ”skrivandet, det enda jag egentligen var bra på, fick vara så viktigt.”

Intervju med Kristofer Folkhammar

”Jag var helt besatt av Trackslistan när jag var liten.”

"Skriv så!"

Läsambassadören Anne-Marie Körling skriver om att skriva med utgångspunkt i vår tävling

Poesifilm med G=T=B=R=G

Hör och se Göteborg ur en annan synvinkel.

Intervju med Elin Boardy

”En remix av pirat-berättelsernas urmoder”

"Litteraturen som fetisch"

Intervju med Andrés Stoopendaal

Om att skriva i någon annans ord

Intervju med Helena Eriksson

Tack för ditt bidrag!