Klara Asklund

Nedan följer Klara Asklunds bidrag, juryns motivering och en kort intervju.

De blekta

(inspirerad av Viktor Rydberg – Det döda barnet till det levande)

Gatorna är slitna och gråa. Hela världen har nöts ner, den är gammal, dyster och vitnad. All färg har gnidits bort och vittrat. Kvar blir endast svaga skiftningar och antydningar, av att världen en gång var en ljus och färgfylld plats. Nu är det som om någon har hällt syra över världen och frätt bort lagren med färg, kvar blir en bränd och fläckig yta.

Ett mjukt duggregn börja falla medan vi skyndar över vägen. Människorna i sina bilar ser dystert upp mot himlen när vattnet träffar rutorna. Bilarna väntar på vardera sidan om oss, tyst muttrande, insjukna i privata samtal. Lamporna slår över från grönt till rött. Vi tvingas stanna på den lilla ön mellan filerna, stressat trampande. Ansiktena omkring mig är lika slitna som omvärlden, lika gråa, trötta och oföränderliga. Med tomma ögon stirrar de framåt. Människorna är bekanta, jag ser dem morgon och kväll. Trafikljuset ändrar färg, våra ben tar oss snabbt över den sista biten av vägen. Våra steg är rytmiska mot marken, vi marscherar fram likt en armé, men våra mål är alla olika, och massan tunnas allt som allt ut. Kvar är inom kort endast några få, sedan ingen. Snart är det endast jag som går över gatorna. Regnet har tilltagit, det forsar ner för gatorna, bildar pölar, fläckar husen och människorna utanför dem. Vattnet gör världen blekare, det späder ut den lilla färg som vi fortfarande har, samlar upp den i pölar för att sedan dra ner den i marken eller upp i luften. Min jacka är knappt vattentät, det gör det enkelt för vattnet ett leta sig in och lägga sig tätt mot huden. Vätan tar fort upp den värmen jag fått från den raska promenaden. Små droppar faller till marken från min jacka, om jag anstränger mig kan jag höra när de splittras mot gatan. Ingen har lyckats undgå regnet och ingen kommer, men vi trängs ändå under det sönderslagna taket i hytten medan vi väntar på bussen. En tår av vatten letar sig då och då in, för att falla ner på någon av de väntande. En droppe landar på mig och letar sig in under min tröja. Efter sig lämnar den en grå ränna, den har som så många innan dragit ut färg. Regnet lämnar alltid allt gråare, blekare och med mindre känslor, både byggnader och människor. Vattnet drar liksom känslorna ut våra färger, även om det är mycket svårare att förstå eller förklara.

Det är fuktigt och kvavt inuti bussen. Dropparna som legat tungt på allas kläder avdunstar i värmen och bildar små färgglada moln i taket. Färgen blir inte kvar när vattnet försvinner, den följer med och försvinner likaså. Ingen ser upp på molnen, vi är såpas vana nu att ingen bryr sig längre. Länge försökte vi stoppa det, men nu har alla gett upp, det finns inget vi kan göra. Man kan endast stå still och se på medan man sakta bleks, se färgerna försvinna varje gång man pratar, går ut, visar en känsla eller gör någonting. Det är som om världen plötsligt bestämde att den inte vilje leva längre, att den inte vilje känna eller upptäcka nya saker. Men den var för feg, för feg för att låta det ta slut snabbt, så nu tvingas vi långsamt se på medan vi tynar bort.

Det är inte vattnet i sig som drar ut färgen, det fångar bara upp den efter att våra kroppar, vår värld, har tryckt ut den ur oss. Till slut har mer färg försvunnit än man har kvar, det är då man börjar blekna för andra. Vi vet vad som händer med dem, de blir genomskinliga och mer frånvarande, samtidigt som vi får svårare att se dem får de svårare att hålla sig i den riktiga världen. De försvinner bort, oftast står de och stirrar på en vägg eller ut genom ett fönster tills de försvinner, löses upp i luften.

Bussen stannar med ett kraftigt ryck, det är min station. När jag stiger ut ur bussen drar jag med mig några av målen, de stiger sakta upp mot himlen och blir en del av massorna. Skolan ligger nära hållplatsen, byggnaden är mörk och grånad, men den fungerar, så vi stannar. Korridorerna är fyllda med människor, vissa har mer färg än andra, några är nästan helt blekta. Dessa står som skuggor i hörnen, de stirrar ovetande på en vägg eller ut genom ett fönster. Vi låtsats inte ser dem, på precis samma sätt som att vi låtsats som att vi inte ser färgerna i molnen som flyter vid taket, på samma sätt som vi inte ser de gråa ränderna på våra egna händer.

När jag kommer in i salen där min lektion ska vara står det tre bleka vid fönstren, som normen säger ignorerar jag dem och sätter mig vid en bänk. Ett svagt droppande hörs, jag har ännu inte torkat från min vistelse utanför. Långsamt börjar fler elever komma in i salen. Låga samtal hörs omkring mig, folk pratar inte mycket nuförtiden, det, precis som så mycket annat skrämmer oss. När folk förstod att det var känslor och upplevelser som gjorde att man blektes blev världen tyst och kall. Det är som om vi tror att vi kan undgå det obefintliga eller får det att upphöra genom att inte prata om det.

Klockorna visar prick, lektionerna ska snart börja. Samtalen avtar, vi sitter stilla på våra platser i väntan på att läraren ska komma in och börja med sin tysta undervisning. Det enda som stör tystnaden är regnets hamrande mot glasrutorna och ljudet av droppar som faller från våra kläder ner på golvet. Under mig bildas snart en liten pöl. Vattnet skimrar svagt i ljuset från lamporna, det är svagt rosa, blått och grönt, likt pärlemor. Snart kommer jag likaså bli en av de bleka, stirra omedvetet ut genom ett fönster, för att sedan försvinna. Vad som skrämmer oss mest är vad som väntar därefter, det är varför vi försöker fördröja blekningen. Man vet inte vad som händer efter den perioden vid fönstret, efter att all färgen har försvunnit. Efter den tiden kan ett nytt liv vänta, en ny chans, men likaså ingenting och mörker. Vi kan inte undgå det obefintliga, endast hoppas att gatorna på andra sidan fönstret har mer färg än dessa.

Klara Asklund

Juryns motivering: ”Det lyser om språket medan världen tappar färg. Här framträder tillstånd som det knappt finns ord för samtidigt med de gamla välbekanta rädslorna och förtrycken kring att få känna och leva som man måste.”

”BLIR OFTAST INSPIRERAD AV SYNINTRYCK”

Hur fick du idén till texten?
Generellt så tycker jag om att skriva relativt ledsna och lite dystra texter, så jag gav mig helt enkelt ut på internet med sökordet ”ledsna dikter”. Jag läste ett antal tills jag fann någon som gav mig en idé jag kunde bygga på. Dikten tycker jag berättar om glada minnen fyllda med färg men också om det dystrare nuet. Med den tolkningen kom idén att det förgångna är glädjefyllt, nuet är dystert och framtiden är endast en kontur som vi inte kan se än.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
För det mesta är det synintryck, oftast av några personer jag ser i skolan eller i någon större stad. Man får oftast ett direkt intryck av någon även om man inte känner dem, jag tycker det är roligt att fortsätta på det intrycket och bygga upp en värld eller historia omkring personen.

Vad gör du mer än att skriva?
Förutom att skriva spenderar jag en stor del av min fritid med måla, teckna och skulptera. Men förutom det går en del tid åt till att vara lätt besatt av olika tv- och bok- serier och allt som följer med dem.

Tack för ditt bidrag!