Jakob Ekelund

Nedan följer Jakob Ekelunds vinnande bidrag i Jag skriver i dina ord, juryns motivering och en kort intervju.

En Kappa som täcke

Inspirerad av Dom som aldrig sover, Selest

Efter veckor av vakenhet åkte du från mig.
Mina händer känner än din puls.
De saknar din närhet, hur du lugnade vad som skar,
men nu kommer allt bli som förut.
Långt ut från bygden, en glänta bland kala hyggen och gran.
Mitt i gläntan leder småvägar och stigar, som bäckar små,
till grusplanen framför huset.
Här sitter en man och väntar på trappan.
Blicken är riktad mot trädens toppar,
generöst kantad med fåglar som i en törnekrans.
Sirener bryter stillheten,
fåglar bryter upp och kransen spricker.
Långt bort syns sirenernas källa, kalla blåa ljus
Hans ögonbryn dras ihop, kisar, ögonen svider till
det blåa ljuset tycks svälla.
Han vänder dem ryggen och går in i sitt hus.
I hallen passerar han hennes kappa, som fortfarande hänger.
Varför kunde du inte stanna här, kom tillbaka.
Du borde belöna den, min långa vaka.
Vidare in i huset, uppför ännu en trappa till sovrummet. Men blicken dras ut genom ett fönster, nej! Fort in i sovrummet. Bilar skvätter upp grus ute på planen. Dörrar smäller. Sovrummet består av två sängar, skilda. Den stora sängen är tillrättalagd, skvallrar om hemligheter gömda. Den lilla står inte ens i samma rum, avskilda med väggar. Dörren står låst. Han söker spöken som fastnat i väggar men finner bara den stora sängen alldeles bäddad. Han dyker in under täcket, slänger sig ut för den längsta trappan utan stöd från räcket.
Trycker kudden mot huvudet, som om nätterna i barnaminne. Röster som ropar, ger order och skriker blir de där isande ljuden. Åren försvinner, under täcket blir världen ett terrarium för sinnen. Vassa, röda, skärande ljud. I hela kroppen sprider sig hjälplöshet, ögonen svider, de brinner. Ljudet skär genom väggarna, in i pojkrummet. Det måste vara någon som hör, någon som kommer och räddar-­ men tanken blir aldrig färdig. Dörren till pojkens rum flyger upp och in kommer döden. En ny verklighet trängde sig in. Det går inte att vara ledsen om du är ensam. Det går inte att få något av hjärtats ömhet. Döden går långsamt fram och lägger handen på täcket. Pojken kan känna den klibbiga stanken, röda djupa doften. Händerna lämnar fläckar på täcket.
De blåa ljusen återvänder långsamt i pulserande ton, dunkande in genom fönstren. Han slänger sig ur sängen. Ingen tid att förlora. Rycker i dörren till den lilla sängen, den står fortfarande låst. Bankar tills han skriker, sparkar till dörren viker. Viker sig i ett högljutt brak. Utanför hörs rop, sladd och ännu en dörr smälla.
I rummet lägger sig ett moln av damm. Ett fönster är fördraget, men gardinen är sönderriven nog så att kvällssolen kan peta in, fönstret är öppet. Ett svärd av gult ljus klyver rummet. Lyser upp ett tunt gult sår längs golvet, upp på sängen, på konturen av en kropp. Fläckar kryper över hela sängen, svart som natt. Han går fram och smeker sängens gavel. Drar handen vidare över täcket, lämnar nyröda fläckar.
Han blundar, minns en blå himmel under sommardag. Minns hur han träffade henne, såg henne för första gången. I sommarhettan verkade hon på avstånd återvända till hans drömmar. Men första mötet med sin dröm blir mödosamt. All den tid som han har väntat, i stillhet jag lider. På nedervåningen klampar fotsteg. Hon säger mycket mer än hon borde, men det går precis enligt plan. Fångar henne då hon faller med huvudet. Nerför en trappa och ut, hon är bara lite dåsig, ett glas vin för mycket. Vem skulle ropa varg när han håller hennes kappa.
Nu står han framför sängen. Hennes ansikte ser blått ut mot det gula såret. Varför kunde du inte bara förstå? Det gjorde mer ont för mig, men du– Andan trycks ur honom. Han blir nertryckt. Öronbedövande. Allt. Ansiktet mot golvet, händer bakom ryggen. Sluta skrik. Metall mot nacken, och handleder. Huvudet ringer. Polisen sitter gränsle och spottar honom i ansiktet.
Dåsig blir han släpad ur huset. Ner för trappan, där åskådare samlats. Ingenting har de att säga, konstigt nog. Ingen tomat att kasta, byfånen får fri passage. Klagomuren har flyttats, står där den behöver utnyttjas. Ansiktena är blå, kanske av nattens kyla. I hallen ser han, kappan hänger inte kvar. Hon har den på sig. Hon står ju precis där. Han försöker ropa, skrika ett namn, men spottar bara blod.
Släpad ut ur dörren. Stapplar fram till bilens dörr. ”Akta huvudet”.
I bilen har luften blivit kall.
Jag saknar mitt täcke för natten
Tanken stämmer upp, mycket annat tystnar
Ingenting stör, skogen spänner öronen, lyssnar
Efter veckor av vakenhet, åkte du från mig,
nu kommer allt bli som förut
Bilen startar.
Skumpar i grusvägens hål.
Stanna här, jag vill inte vakna än
Hjälp mig glömma vad som hänt.
Utanför bilen ser han ansikten, blå.
Han minns, han har sett dem för längesen,
under den sista natten han sov.

Jakob Ekelund

Juryns motivering: ”I Jakob Ekelunds historia – full av känsla och medkänsla – hålls den skrämmande verkligheten hjälpligt på avstånd, innan dörren sparkas upp och täcket rycks undan. Våldets bilder och färger slår emot läsaren på en rytmisk prosa med poetiska kvaliteter, i en text där rim och ljudlikheter bidrar till helhetsupplevelsen.”

__

”JAG VILLE FÖRSTÅ HUR HAN TÄNKTE”

Hur fick du idén till texten? 

Jag letade aktivt efter en text till tävlingen. När jag väl hittade låten så kopplade jag direkt ihop den med en kidnappning som jag nyss läst om. Då stod det klart att jag ville skapa min egen version utifrån hans perspektiv, att jag ville förstå hur han tänkte, vilket jag tror gäller för många som skriver. Jag fann att det i slutändan mynnade ut i en problematisering av manlig perverterad kärlek, eller kanske bara i min rädsla för den.

Vad blir du inspirerad av när du skriver? 

Intressanta händelser eller underliga fakta, mestadels. Även andras verk såklart, men då handlar det om mindre medveten inspiration.

Vad gör du mer än att skriva?
Jag försöker dricka mindre kaffe och träna mer. Målar, läser, och oroar mig för och/eller drömmer om framtiden.

Tack för ditt bidrag!