Foto: Khashayar Naderehvandi

”Deadlines makes the world go round”

Författaren Amanda Svensson skriver om sitt, och världens, behov av deadlines.

Deadlines makes the world go round. Helt ärligt, om folk fick hålla på och göra allt i sin egen takt skulle inte många barn, eller middagar, eller budgetpropositioner bli gjorda.

Och antagligen inte särskilt många böcker skrivas.

Inga verkar nämligen tycka att det är så jobbigt att hålla på med det de håller på med som författare, oklart varför. Kanske är vi av vekare virke än resten av mänskligheten. Kanske är det helt enkelt bara så att skrivandet kräver en ansats, en energi och en spiritualitet som kan vara svår att uppbåda en vanlig tisdag i februari. Samtidigt finns ju den där känslan av ett behov, eller hur? Den där kliande, nästan outhärdliga känslan av att NÅGOT måste skrivas och det helst igår?

Och ändå är det så svårt att börja, så svårt att fortsätta, så svårt att – ja, kanske är det framför allt svårt att avsluta. Säga hej då till texten, finna sig i att den kanske inte blev precis så fantastisk och revolutionerande och explosiv och sexig och sorglig och rolig och allt annat stort och vackert som man föreställt sig (det blir den aldrig) och börja hela processen igen, nån annanstans.

Tur då att det finns deadlines. En välplacerad deadline kan vara skillnaden mellan en riktigt bra, avslutad text och ett mästerverk som rann ut i sanden.

När jag skrev min första roman Hey Dolly insåg jag att jag var tvungen att ge mig själv en deadline. Jag hade skrivit en första version som projektarbete på gymnasiet, skickat in den till ett förlag och fått positiv respons, men blivit uppmanad att omarbeta vissa saker (till exempel var den bara 58 sidor lång, vilket till och med slappisen som var jag kunde hålla med om var lite kort). Månaderna gick. Jag gick på skrivarlinje på folkhögskola men lyckades inte skriva på romanen särskilt mycket för det. Skulle ju skriva en sån massa andra grejer. Sitta på tak och spana på killar som inte ville ha mig. Lära mig snusa. Panta flaskor för att ha råd med nya strumpbyxor (true story). Under tiden fanns chansen att få en roman utgiven där som nåt slags diffus möjlighet. Bara jag tog mig samman. Men det fanns tid, tänkte jag. 19 år, bara barnet.

Men så plötsligt en dag, ett halvår eller så efter att jag haft kontakt med det där förlaget insåg jag en sak: Den här boken är på väg bort från mig. Jag håller på att tappa jag vet inte vad, tonen, känslan, det där som gjorde att jag började skriva den från första början. Jag förstod att om jag inte skrev färdigt den nu skulle den aldrig bli färdig. Och jag är snål med min text. Snål som den lede. Jag har hittills aldrig skrotat en text längre än tio sidor.

Så jag bestämde mig för att skriva klart, omedelbart. På det förestående påsklovet skulle jag skriva femtio sidor och bli klar. Det gjorde jag inte. Jag skrev trettiotvå. Och det tog några veckor till att bli klar. Men i alla fall – boken var antagen innan terminen var slut. Var den perfekt? Nej. Men den var min, och den var färdig, och den var faktiskt ganska bra.

Du ser vart jag vill komma med denna lilla sedelärande historia.

Det kan vara läskigt att avsluta något. Vemodigt, också. Ofta rymmer upplevelsen spår av besvikelse. Men att avsluta är ofta enda sättet att komma vidare, börja om, skriva nytt. Skriva mer. Bli av med den där kliande känslan av att vara ständigt otillfredsställd. Att avsluta är paradoxalt nog enda sättet att inte sluta skriva.

En deadline kan sättas av nån annan. Den kan sättas av dig själv. Den kan sättas av det blotta faktum att vi alla en dag ska dö och att du faktiskt bara har en begränsad tid på jorden att skriva de där romanerna, dikterna, pjäserna, budgetpropositionerna. Oavsett: Kom ihåg att dina deadlines är dina vänner (VARSÅGODA ATT CITERA!). Utan deadlines kommer ditt skrivande liv bli ett enda långt ”ska-bara-hänga-tvätten-dra-till-indien-kolla-insta-gå-på-universitetet-ringa-mormor-köpa-vetegräspulver-skaffa-barn-läsa-proust-börja-pensionsspara”.

Och sen dör du.
Så jävla ovärt.


Mer inspiration

Tre skrivtips från tidskriften ponton

Redaktionen för ponton delar med sig av sina bästa tips till dig som skriver.

Anna Fock om inspiration

En intervju om vad som inspirerar henne och minnet av ett författarbesök från skoltiden när ”skrivandet, det enda jag egentligen var bra på, fick vara så viktigt.”

Intervju med Kristofer Folkhammar

”Jag var helt besatt av Trackslistan när jag var liten.”

"Skriv så!"

Läsambassadören Anne-Marie Körling skriver om att skriva med utgångspunkt i vår tävling

Poesifilm med G=T=B=R=G

Hör och se Göteborg ur en annan synvinkel.

Intervju med Elin Boardy

”En remix av pirat-berättelsernas urmoder”

Göran Moldén intervjuas

”Allt som finns är aktuellt när man skriver”

"Litteraturen som fetisch"

Intervju med Andrés Stoopendaal

Om att skriva i någon annans ord

Intervju med Helena Eriksson

Tack för ditt bidrag!